Aftonbladet – 3 november 1846, sida 2

—— ;;zn—-—-X——— — Ar — — Sigrids önskan, och påskafton inbars verkligen den efterlängtade, af sötad råg beredda rätten, som åts med grädda, och till hvars nationalitet det börde att vara gräddad i små fina lådor af näfver. Sigrids ögon lyste af en barnslig fröjd, då hon såg något, som så Ifligt erinrade henne om det älskade fosterlandet; men hon orkade knappast förtära ett par skedar deraf. — Tack, goda tante, sade hon; det gjorde mig dock en inneriig glädje, och jag känner mig så bra i dag, att jag ville försöka ligga ofvanpå. Fru v. W. runkade betänkligt på hufvudet, men Mauritz hade, på doktorernas tillstyrkan, befallt att alla Sigrids önskningar skulle, om möjligt, genast efterkommas. Med mycken ansträngnirg och möda ikläddes bon den drägt, som hon begärde, och hvars mörka färg gjorde hennes ytterliga blekhet ännu märkbarare. — Mauritz måste svart vara tillbaka från vakten på hbofvet, sade hon; han önskade så mycket härom dagen att få se mig klädd med det nya garnityret, som han sednast skänkte mig. Tag hit mitt juvelskrin och en spegel, jag har lust att pryda mig dermed tills ban kommer — det skall kanske gläda honom. — Kära, kära Sigrid, detta går aldrig an, invände fru v. W. — det skulle bara utmatta och hesvära dig — vänta åtminstone till Mauritz kommer. — Nej, just tilidess vill jag vara 1 ordning! eade hon i en ton af otålighet, som ej tillät en förnyad vägran. Med darrande händer fattade hon nu de blixtrande stenarne, och fästade dem i sitt vackra