Aftonbladet – 3 november 1846, sida 1

blickar. Hennes seger var fullkomlig, och Mauritz tillbad henne nästan som en gudomlighet Fest följde på fest så länge vintern räckte och öfver allt var Sigrid den stjerna, kring bvilken alla rörde sig. Sommaren tillbragtes på det ståtliga fideikommisset Nordanå, och ä!ven här vår samma täflan om att vinna tillträde hos och umgänge med det Jysande och älskvärda grefliga paret; men under alla dessa lustbarheter, som aflöste hvarandra och tycktes återföra Sigridsj praktfulla ungdomslif — var bon äfven lika lycklig som hon kände sig då? Nej, min läsare, tro det icke. Ser du ej den feberaktiga rodnaden på hennes kinder, som så plötsligt ger vika för en dödlig blekhet? Hör du icke den korta, understundom ihåliga andedrägten? Märker du icke ofta att handen darrar och ögonen skymmas al en fugtig glans? Och vill du vidare veta hvarföre dessa oroande symptomer på en tid hafva tilltagit, så skall jag säga dir, att Sigrid haft helsningar från sitt fordna hem. Hon ville ej bedröfva sin lycklige och förtjuste make, som omsaf henne med allt hvad öfverflödet kunde erbjuda, den ömmaste käriek ana och upptänka, med de tysta förebrielser hon alltid gjorde sg öfver att hafva förrådt sina pligter och lemnat sitt barn, och hon kunde slutligen ej motstå bogiret att sktrifva Lill Nora. Hon besvor benne vid allt hvad heligt fanns för dem båda, att gilva henne noggranna och sanningsenliga underrättelser om allt, synnerligast--hennes barn. Ack, jg vore så lycklig, skref Sigrid, om ej dessa minnen plågade mig!