Aftonbladet – 2 november 1846, sida 3

2lom handelsfriheten och — Jenny Lind: om jernI vägar och dernäst — Jenny Lind: om spanska I dubbelbrölloppet och åter — Jenny Lind: om påfelven och folket, och — eltjemt — Jenny Lind: Aj när bon väntas — hvad hon skulle sjunga — rihvad hon skall få i arfvode — hvem som lyckats YIsksffa sig plats — och så vidare. Kort sagdt: injgenting kan jemföras med det upprörda tillstånd, som hennes grannskap eller närvaro åstadkommer, : vare sig hos anspråksfulla engelska konstkännare, I medan de öfverbopa sina förvirrade värdshusvärdar il med allebanda babyloniska förebråelser öfver dröjsI Imål och försummelse, eller hos de infödda gröt; myndigheterna, eller kos någon mörkögd prima donna, lurande i bakgrunden likt en Medea, med ;len dolk i hvar blick vid namnet afgquesta Linda ! I (den der Lind!) Prutz af hvad ni tycker för anekdotkrämeri, i det anförda, så står ändå tillräckligt qvar. för att göra ml!l Lind till den mest framstående figuren i galleriet af mina musikaliska minnen. Här fianes verkligen ursäkt för raseriet. Sedan mll Sonntag lemnade scenen, hafva Tyskearne icke hos sig ägt I någon sångerska, som förmått uppväga Malibran, I Gzrisi och Ciati-Damoreau, ejelfva lika enväldiga i operahusen som deras bilder på de tyska tobaksbadåarnes postlinshufvuden , medan de togo plats i konungars salonger och drillade sig till furstliga rikedomar. När mill Ungher vunnit rikte, öfvergick hon till italienska scenen. M!l Scheckners röst, jemte några hundra andras, förderfvades genom öfverensträngsing. Stark, som m:m Schröder-Devrient var i uttrycket — att ej siga öfverdriften — af passionerna, så är det nu många år sedan hon var en dräg!ig sångerska. När en sångerska af så stora anspråk som mll Löwe kunde genom kraften af en fulländad toalett och djerfva rulader befalla öfver sin publik, såsom hon gjorde 4839, röjer sig ej blott landets armod, ufan äfven dess öfverdrift i musikalisk trånsd. Men det är genom jemnförelser, gom en person, fostrad unier helt andra yttre förhållanden än de tyska, har utsigt att kunna redovisa för det intryck man erfar vid bekantskapen med Tyskarnes närvarande ido!. — Fråger mig derföre någon: hurudan och hvad är Jenny Lind, när hon jemföres med den långa rad af beundrade sångersko-, med hvilkas konst Engelsmännen blifvit förtrogna? så svarar jag, att hvad som först hänförde mig hos henne var hvarken hennes röst eller hernes metod, utan en viss tjusningsförmiga, som tillhör sni!let och sätter kronan på all slags skön konst. Man kunde säga, att mera underbara konststycken blifvit utförda af andra; men i Regementets dotter (den första roll jag såg henne utföra) öfverraskades jag genom en blandning af hjertlighet, känsla och finhet — hörande till persosen och ej till sångerskan — och som hemtade ingenting från fysiska anlag eller förvärfvad konstfärdighet, utan från dessas användningssätt. Maries ro!l är sådan, att 90 bland 400 sku!le tro en tillsats af råhes vara oundgänglig vid dess framställande; och jag ken ej utreda hutu detta undveks — ty hvem kan i sjelfva verket retovisa för snillets förfearande? — men undviket blef det och uten synbart bemödande eller konstgrepp. Härigenom lyckades memö;ell Lind att af Donizettis prålande men veka och sjukliga musik skapa någonting uttrycksfullt; lyssnde och smakfullt. Med någon vana kan man i vissa fall lita på det första intryckets rigtighet. Eo Pasta eller Duprez kunna bråka med en förstörd röst, men sjunga illa kunna de aldrig och en falsk cadepza kan icke undfalla någon sann virtuos; och här insåg jag straxt att rall Lind möjligen kan använda mer eller mindr2 styrka, vara mer eller mindre aflägsen från en fulländad aktion den ena eller andra aftonen, men att hon aldrig kan öfverlåta sig åt sådana osköra öfvordrifter, som stundom gjorde Malibran vidrig, ej heller åt en så yt:erlig likgiltighet, som man har sett hos sandra barömda sångerskor. Hj-rtats värma — och den är i vissa hänsesnden ej detsamma som viljans — kan aldrig missförstås och aldrig utrotas, hvilka gränsor som en gång kunna inskränka förmågan att uttrycka den, hos den som genom denna kraft förts upp till ryktets tempel Man hade sagt mig, att Sömngångerskan var mill Linds bästa roll; men hörd i Frankfurt, af en Londonsbo, var den ej till hennes förmån. Istället för Persiani eller Malibran, understödda af Rubini eller Mario, fann j2g henne sammanställd med en eländig teaorsångare, och orkestern tog tempot med en långsamhet, som gjorde den bedröfliga musiken ännu mera jemmerfull än den är i sig sjelf. I trots af denna omgifning och alla mina remiscenser, fenn jeg mil Linds Amina utförd med stor insigt och skönhet, och mågonting mera utsökt har jag aldrig hört, än hennes largo i slutscenen. Dea tredja operan, hvari jsg såg mill Lind, var Vestalen af Spontini. Denna opera, med all den glans och kraft kompoaitören inlagt deri, är likväl ej förmånlig för sångere. Rösterna ansträngas oupphörligt till det yttersta cch vackra melodier iro få och långt aflägsna från hvarandra. En sådan komposition fordrar fuländad konst att utföra, en kraftfull och harmonisk chör och ingen liLen scenisk utstyrsel. I alla dessa hänseenden erbjöd Frankfurtska scenen hinder snarare än bistånd ;t mll Lind. Hennes bästa medsångare voro blott nedelmåttiga, chören dålig (en sällsam olycka anvars i Tyskland). Men allt detta gjorde detsamma; 1on behandlade Julias roll som en sann konstnär. Musiken hör till den klassiska stilen och hon tog len så. De, hvilkas föreställning om lysande sångkonst förutsätter drillar der de icke passa och en ulad hvar helst ett ralentando förekommer, och rade hört mil Linds konstfulländning omtalas, borje sannolikt ha undrat öfver den stränga enkelhet, fråga om prydnader, som hon gaf åt sin sång, Men hennes välde öfver rösten framstod i arian vid sriften mera klart, än den skulle gjort genom hvilcen rakettflygt som heldst vid detta tillfälle. Det iterhållna i tonen denna sång var ett under. På hennes undransvärda spel i detta stycke var jag ;j heller beredd. I trots af den opassande kostym, om theatergarderoben bestått henne, måste hennes ippträde i andra akten förfölja, likt en vålnad, häg(omsten hos hvar och en, som förmår lösgöra sig rån den eller den konventionella teatertraditionen. Tennes ängslan under hela det hemliga mötet i amnlaf: hamnae försatt on. ae dan vastaliska