Aftonbladet – 31 oktober 1846, sida 1

VV HO X VV VWVKHV-— Hm H nn NN och skall Gud bönhöra — om jag också förtörnat honom. — Hon tog sin vigselring cch satte den mellan gossens emå fira fisgrar, som hon trycte till sina läppar. Idetssmma hörde hon s:eg i förstugan. — Gud välsigne dig min soa, min son! ropade hon hallt förtviftad. Får jag aldrig här höra dia kära röst kalla mig moder, så återser jag dig dock en gång — när allt är försonadt och glömd! — Hon skyndade ut — det var Nora som återkom. Tack tsck, goda, snälia Nor2, sade hon — låt äfven Ernst få leka med min ring, sam jag lemnade derinre. Mins du, så hör föll jag dig om halsen första afton när du tog emot mig här? — och gret gjorde jag äfven då. — Hvad kommer åt dig, kära birn, som är så hällig? frågade Nora, ytterst förvånad; jag un ste gå in, gossen kan vakna; följer du med? — Nei, inte nu, sade S:grid; Vi tr: ffas — sedan. De skiljdes åt. Alt är förbi, tillade bona för sig sjelf; Gud ske lo! den svåraste pröfningen äfven! Nu, bort häritvån! Jon kastade kappa och sbawl öfver sina :xjar och begif sig med skyndsamhet ned emot sjör. Der såg hon sig ännu en gåsg tillbaka — såg hur det lyse i hennes mans rum och det, der bon wisste att Nora satt med barnet. O, i veten ej än hved ondt jag gör er, suckade hon. Gud förlåte mig, och skydde er alls! Hon tryckte handen hårdt emot hjertat och fortsatte sin gång. Nedkommen till stranden, spejade hon förgäfves att bliiva någon varse. En iskall rysning lopp gesom hennes ådror. Skulle någonting hafva händt, efter ingen syntes? Men knappast hade hon hunnit