Aftonbladet – 31 oktober 1846, sida 1

vattnat med mina tårar. Älska vårt barn och vårda det ömt — lär honom icke att förbannsa sin moder: minne. Ån en gång, förlåt den sorg jag gör dig, och glöm mig om du kan. Farväl, farvällo Sedan allt detta var gjordt, återstod blott sjelfva skiljsmessan — bon kunde ej ännu lemna dem, ville ärnu en gång — den sista — se dem alla. Klockan var fem, blott en timma återstod. Kaptenen skref då hon kom in. Hvad vill du Sri? sade han liet otåligt, jag har så f— hrådtom. — Jag — önskade blott veta om du var inne, bästa Q, svarade hon, och kyste honom på pannan. — Ho, nog visste du det förut, hindra mig inte längre, utan gå nu, så är du snäll; jag kommer efter, bara jag expedierat detta. Sigrid var nästan gad att finna honom i denna sionpesstämning — det undertryckte p? sätt och vis hennes känslor — men gossen? — Hon fann honom sofvande i sin lilla korg — den trogna Nora satt bredvid, men Sigrid ville vara epsam med sitt barn, i desna stund. Söta Nora, b.:d hon, gå efter något godt att fägna Ernst med när ban vaknar. Nora gick. Sigrid föll på knä bredvid bädden, och tycktes med sina bickar vilja sluka barnet. Det låg der så lugnt och sött och log i sömnen. Sigrids hjerta vile brista. Hon kysste hans panna, ögon, kinder ec) läppar — men ack! så lätt — den arma modern fruktade att väcta honom. Farväl, farväl, du lif af mitt lif! snyftade hon sakta, måtte himlen vaka öfver ditt öde... Denna bön är åtminstone ren och oskyldig — den kan,