Aftonbladet – 29 oktober 1846, sida 2

otydligt skönjdes under den bländande snöstö jan. Stjernorna, som blinkade så hemlighetsfull fver deras bufvuden, ljuset, som strömmade ut genom de höga fönstren, tempelsången — ty Gudstjensten var redan börjad — som väldig brusande ge. om:kar och uppfyllde luften, all bidrog till stundens högtidtighet, och Sigric nedsjörk, överväldigad af sina känslor, på graf. ven. Mitt barn — mitt lju:va barn! suckade hon badande i tårar — du som jag så mycke bar älskat — bed Gud förlåta din brottsliga moder! — Vill du icke göra hvad jag bad dig om? hviskade åter Mauritz i heanes öra. Sigrid spratt till, och reste sig, som hade en ond ande vidrört henne. — Jo, Mauritz! svorade hon, jag svär vid Gud och mitt barn, att tillhöra, älska och vara dig trogen, så länge mitt bjerta kan slå, och mina läppar tala! — Jag tror dig! tack o rmin älskade! sade Mosuritz, ech en tår syntes darra i bans öga. Låtom oss nu gå in och gemensamt bedja om välsignelse! — Gufstjensten gjorde i sin enkla högtidlighet ett djupt intryck på Sigrid — aldrig hade hon bedt med större andskt och hingifvenhet. Då anlände Q, och en stickande känsla genomfor hennes bröst — han upppträdde i helgedomen som hennes lefvande samvetsagg. Men ater föllo hennes blickar på Mauritz, och hon tyckte sig läsa så mycken tzcksam förtjusning i hans anletsdrag, att bon derför glömde allt annat.