— Nej, min hulda, älskade qvinna! återtog Manritz; icke såvida din kärlek och tro är sia k, ty — då följer du mig. : : Sigrid ryste. Detta hade hon ännu aldrig tänkt sig. Och mitt barn?) voro de enda ord hon kunde framstamma. — Hur minga gånger bar du icke svurit att du älskade mig mer än di:t bara och ditt eget lif — ja mer än din ära och salighet? Var du menedare då eller kar din kärlek redan kollnat? — Nej, nej, intetdera! Men du vit icke, Meuritz, hur det ändå känns i mitt bjerta. Tror du icke att Gud skal! förbaana en moder, som öfverger och förnekar siit barn? — Och om så vore? her jag icke nyss erinrat dig om den ed du svor att vi!ja uppoffra din salighet för att få tillhöra mig? Det är rysligt, klagade Sigrid, om jag verkligen uttalat så hädiska ord! Jeg kan då ej våga bedja att Gud skall upplysa och leda mig i detta mörker! — Du tvekar? välan! jog behöfver icke veta mer, och reser i morgon — jsg är för stolt att tigg2 eller sörja en qvinn2, som velat bedraga mig med hycklade känslor, ty — hon förtjenar endast förakt! Detta var för hirdt för den arma Sigrid. Nej, nej, utrosade ken med. häftighet, nej! Du kan, du får ej så öfvergifva mig! — gör med mig hvad du vill! i2g följer dig i 1, i död — blott du alitid vi: älska mig! — Om jag vili? Dyra, tillbedda Sigrid! Vittnar väl mitt förslag om annat än den gräns lösaste kärlek, beredd att trotsa allt — min