Aftonbladet – 23 oktober 1846, sida 1

KSR n AR SaR RR nan vid ankomsten till Pärjendal, deras blivande hem, möttes hon af den gladaste öfverraskning. Bland de många, hvilka hade funnit ett hem på Jotala, var äfven en fröken Eleonora D-., som torde förtjena en närmare baoskrifning. Moderlös från sin födelsestund och enda barnet, hade hon af fadren, som önskat sig en son, blifvit härdad och uppfostrad som denne skulle blifvit, och det utgjorde blo:t den tappre krigarens sorg, att icke äfven kunna medtaga sin modiza dotter i striden, der hon säkert med heder hade försvarat sin plats vid hans sida. Undervisad af en gammal trotjenarinna i qvinno slöjder, tillhörde hon på detta sätt båda könen, eller rättare sagdt stod på gränsen emellan båda. Hon var vid tidpunkten för vår berättelse en medelåldsrs qvinna, stor och stark, med skarpa, markerade anle:sdrag, kloka, lugna ögon, rådighet och kraft i hela sitt väsende, föga qvinligt, det nödgas vi medsifva, men icke derföre hvad man egentligen kallar frånstötande. Hon kuade simma som en malajska, köra som en ryss, rida som en arab, skjuta käckt och träffas sikert, både med pilar och lod, hvarföire hon äfven på skämt kallades fröken Nimrod. På Jotala var hon alla; rådgifverska, allas vän, syanerligast barnens, hvilka alltid bänsköto sina små tvister till hennes afgörande, utan att någonsin appell eller missnöje afhördes från någoadera partens sida. Sigrid hade-varit hennes syaneriga favorit, och de hade med mycken sorg skiljts från hvarandra. Icgen visste hvart fröken Nimrod styrde kosan när hon lemnade Jotala, och huru stor blef icke derföre Sigrids förvåning och fröjd, när hon på förstugnqvisten