Aftonbladet – 23 oktober 1846, sida 1

ill sin nya bostad igenkände sin gamla vän, ärdig att med öppna armar emottaga henne. — Vålkommen hem till dig, barn! ropade den vänliga Nors, och tryckte den gråtanie Sigrid till sitt trogna hjerta. Jag har både väntat och längtat. Och trefligt skola vi få tillsammans, det lofvar jag dig — bara du vill vara snäll och förståndig, och tala och svara, och låta bli att gråta så der. Nei, barn! de:ta går alls inte an — kom då i Gud; namn in och pelsa af dig! Jag har brasor på i alla rummen och the firdigt, och fågel, som jag sjelf har skjutit, stekt till qvällen, och du skall må som en drottning, min docka Lila, men pipa får du inte. s : — Ack, Nora! sade Sigrid, som imedertid blifvit införd i en varm, treflig kammare; det är ju bara af glädje jag gråter. Att så alldeles oförmodadt få se dig här! Du kan väl begrip3, hur jag... — Sku!le börja gråta? Nej! se det begrep jag alldeles icke, ty när jag blir glad så skrettar jag af hjertans grnnd, och så tycker jag att andra också böra göra. Men kyss nu igen den gamla Nimrod, så vilja vi sedan sätta ox: hr i soffan och språka om både nytt och garamalt, ty icke förr än i morgon är det vård. att visa dig hvad du har att råd2 oc beldia över. Q, som nu inton, helszue hjertlist på kusin Norav ceh slöt med så mycken rörelse och förtjusning sin unga maka i sina starka armar, att Sigrid bef helt varm om hjertat, och kände sig både lycklig och glad, då hon vid hans sida vandrade genom de rum, i hvilka hon nu skulle komma att tillbringa sina dagar. De