Aftonbladet – 22 oktober 1846, sida 2

ning, och — och — bar äfven lärt mig att värdera den. — Tack, älskvärda fröken, för de orden! Då kucna vi snart stå på klar fot med hvarandra, utropade glad kapten Q, och vågade för första gången trycka en kraftig, smällande kyss på Sigrids hvita, blottade arm. Ni har alltid synts mig vacker och god som en engel, öch jag hade längesedan friat, om jag icke fruktat få nej för min fattigdoms skull, ty fröken Siri är van att lefva i det största öfverflöd, och jag kan deremot endast genom den största sparsamhet hoppas alt slå mig ut som gift man, derföre — — Tyst, kära Q, afbröt Sigrid, tala icke så. Det är sant att jag varit ett bortskämdt barn, Som aldrig vetat hvad behof vill säga, men tro mig, min beskyddares död bar väckt mig till fullt medvetande, full besinning af min verkliga ställmng 1 lifvet, och jag skail nu skatta mig lycklig af alt ega en lott, som jag kan kalla min egen, bur ringa den än må vara. Dessutom, fortfor hon och räckte Q vänligt sin hand, säges det ju, att man äfven med litet kan lefva glad och förnöjd, när man uppriktigt håller af och värderar bvarandra, så som jag boppas och tror att vi alltid skola göra det, och — derföre vill jag gerna tillhöra er. — (Forts. följer.) — När hertigen af Fleury en gång :räffade den berömde dansören Vestris bos sin älskarinna, m:ll Contat, sade han, istället att visa någon vrede, med största nedlåtenhet till dansören: Jag skall städse bära aktning för-edra ben; men ifall ni ännu en gång beträder denna tröskol, slår jag armarna af er, Adjö, min vänp.