eller kropp, så påkallar, äger fängelseförvaltningen att underkasta honom alla de bebandlingssätt, som bon anser tjenliga, och att till och med unna honom lättnad genom ständigt sällskap; utan likväl att, i något fall, kunna sammanföra honom med andra fångar. — 6) Cellfängelserna böra så byggas, att hvar fånge kan bevista gudstjenst, enhgt sin trosbekännelse, höra och se den andlige, som förrättar gudstjensten, samt ses af honom: sallt likväl utan afkortning i grundsatsen, att fångarne skola sins emellan hållas skilda. — 7) Införandet af enskildt föngelse såsom straff, i stället för gemensamt straff-fängelse, miste till omedelbar följd ega en förkortning i den fängelsetid, som för närvarande är stadgad i strefflagarne. — 8) Omarbetningen af strafflasstiftningen, det lagliga införandet af inspektion och tillsyningskommitteer öfver fängelserna, samt omsorg för lösgifna straff-fångar, äro att anse såsom en nödvändig fulländning i penitentiär-reformen. Besluten undertecknades af Mittermaier såsom ordförande och Varrentrapp såsom sekreterare. Russell föreslog sedan, med lifligt bifall, att mötets förbandlingar, jemte de-:vid detsamma meddelade dokumenter, skulle allmängöras i tryek, på franska och tyska språken, och att hvar ledamot borde teckna sig för ett antal exemplar, att meddela åt sitt lands styrelse, sina bekanta o. s. v.; hvarjemte beslöts att exemplar äfven skulle tillhandahållas allmänheten, genom bokhandeln. Sedan tacksägelser voterats för Russell, hvilken genom en skrift föranledt mötet: för Mittermaier såsom mötets ordförande, Dem Tax såsom dess vic:ordförande och dr Varrentrapp sisom dess sekreterare, höll Mittermaier ett varmt och innehållsrikt afskedstal. Deruti uttryekte ban bland annat den förboppningen, att de nu fattade besluten äfven skulle framträda i det verkliva lifvet. Men, — fortfor han — för detta ändamål måste lagstiftaren ikläda sig en py menniska och lösgöra sig från de fördomar, som ännu alltför mycket vidlåda vår samtids innersta väsen. Till dessa kan man. räkna skräcksystemet, hvilket alltjemt visar sig dyka upp i ständerförsamlingar, m. m. — Vi vilja icke något pjunk; vi fordra tvärtom kraft och allvar i straffen — ett allvarsamt swaff är ifven det verksamma —; men det afskräckande, som yrkas af oss, måste endast hvila på sedlig grund. — Våra beslut skola mer eller mindre slå an; måtte de icke tillintetgöras genom den förkastelse af alla undantag, med hvilken man så ofta fullföljer en antagen grundsats, men äfven förjagar mången, som i annat all skulle antaga grundsatsen! — Alltför skarp svässning alstrar rå-egg! — Från afsöndringsystemet må religiös känsla ej skiljas; i den igger ett ibland de mäktigaste häftygen för örbättringen. Vi syfta likväl ej härvid på nåon reliviosiset, som fördömer genom mystiskt ringkastade talesätt, utan på den gudalära, som äcker nästan en broderlig hand, echa i andan f en religionsstifteise, som anbefallt oss inbörjes kärlek. — Mycket beror på fängelseföretåndarnes personlighet; de engelska kunna häri jena till mönster. Af icke ringa inflytande är vidare valet af underbetjening; dock fruktar jag lärvid för finansministerernas snålhet.. Välsigrelserikast kan massan af dugliga och fritt valda nedborgare verka, när de, såsom ledamöter af illsyniogskommitterna, troget histå fängelseörvaltarne med sina råd. — Vår tid är en allarlig tid, och blir ständigt mer och mer allarlig. Stunden för list och hyckleri har gått örbi; hvad vi behöfva är kraft och allvar, akting för ordningen, men afsky derjemte :ör den räckhet, som skulle våga förgripa sig på friheep; vi behöfva välvilja och menniskokärlek., flmaa de A