rare, hårdare, outhärdligare pröfning, ännu har han långa år att lefva, innan han bokstafligen pinas till döds. Han nedsjunker till åkarhäst, och det är då, som den rätta skärselden begynner. Offer för en rå drängs barbariska misshandling och kanhända äfven en husbondes, i hvars hjerta hvarje gnista af mensklighet är utslocknad, får han, hungrande, törstande och ofta sårad, framsläpa de tunga vedlassen, från tidigt på morgonen till sent på aftonen, utan att få hvila, utan att ens vederqvickas af en frisk vattendroppe, då hettan är för sträng och arbetet är öfver alla krafter. Och i stället för en mild och kärleksfull husbondes uppmuntrande röst, i stället för den måne och beskedlige kuskens smekand2 hand, hör han nu icke annat än de rysligaste skällsord och de fasansfullaste eder, och känner på sina magra, af svält och ansträngning nästan dissekerade knotor, utan en minuts uppehåll, den hvassa tagelpiskan eller den hårda hasselkäppen. Och så fortgår det, år från år, tills det arma djuret nedfaller liflöst; ty redan mångfaldiga gånger har han dignat under lasset, men man bar, under slag och förbannelser, rest honom upp och spändt honom, skälfvande och ledbruten, åter för den rågade vedkärran. — Och hvad som är det ömktligaste af allt — han. bar intet läte, intet ljud, hvarigenom han kaa yttre sin klagan, ingen jemmerlåt, hvarigenom han kan vädja till de förbigåendes medlidande. Stum, tålig och undergifven, pinas han stund från stund, dag från dag, år från år, tills han uppgifver andan under djupa suckar öfver menniskornas harbari. : — Allt detta är sani, svarade min ledsagerska; men huru skall det väl kunna ändras? — Man kan visserligen, återtog jag, icke tvinga en åkare att köpa unga och vackra hästar, till ett pris öfver hans tillgångar; .men man borde kunna tvinga honom och hans drängar att behandla dem mera skonsamt, mera menskligt.