Hvarföre existerar icke i vårt fädernesland, liksom annorstädes, någon lagparagraf, som skyddar de arma djuren mot menniskornas misshandling, som anvisar de sednare en viss gräns, bortom hvilken de icke få sträcka sitt herravälde öfver de förra? — Se, det var hvad jag menade med ofullständigheten i vår svenska lagskipning. — Famla Vi då ännu i barbariets mörker, som icke vet af skillnaden mellan rätt och orätt? Skryta vi icke deremot af att lefva i ett tidehvarf, der upplysningen framtränger med jättesteg och dess ljusa fackla sprider sina lifgifvande strålar äfven till samhälleis ringaste medlemmar? Oeh hållas icke styrelsens tyglar af den mest upplyste, den mest välvillige, den mest känslofulle Konung, som någonsin suttit på Sverges thron? Skulle då icke de arma djurens lidande, deras vanmakt, deras fullkomliga beroende af menniskan under Hans regering kunna bebjertas? ... skulle icke, bland de många hundrade af våra bröder, som då och då komma tillsammans, en enda kunna väcka frågan om ett stadgande mot djurs misshandling?? — Vi skola hoppas det, svarade hon, som kallade sig min sångmö, och kanske skail denna luftfård, hvarpå vi nu äro stadda, kunna dertill bidraga. — Huru? ropade jag i högsta förvåning. Huru skulle väl denma besynnerliga resa kunna ha något samband med Sverges Jagar? — Hör mig, sade hon. Vi fara till Olympen, en ort, som visserligen, sedan hedendomens dagar äro förbi, ej längre har anspråk på att kallas himmel, men som dock af hvarje skald och hvarje konstnär då och då besökes, till den tid då han får inträda i den rätta himlen, de. kristnas paradis. Som , jag hoppas, skall detta besök i Olympen göra dig godt; det skall inge dig ljusare ideer, lifligare fantasier. Och begagnar du så till din fördel hvad du nu kom