Aftonbladet – 20 oktober 1846, sida 2

past hade vi inskeppat oss, förrän det besynnerliga fortskaffningsmedlet började höja sig i :uften på för mig osyaliga vingar. Natten var månljus, så att jag mycket väl kunde på alla kanter betrakta Gefion, undrande om den, som var så envis, i fråga om att framglida på vattnet, ej skulle visa samma halsstarrighet då den nu tvingades att flyga i luften. Men se — den var spak som ett lam och lätt som en brefdufva. Jag märkte snart att den undergått en total reparation och fått en alldeles ny mekanik. Vingarne, som dock utgjorde dess egentliga lokomotiv, voro för etheriska att skådas af dödliga ögon. Jag frågade min ledsagerska huru hon fått dem. — Fått? upprepade bon. Båten tillhör icke mig ensam; den begagnas skiftevis af alla småförfattares sångmör. Småförfattare .... det ordet gjorde ondt. Jag bet mig i läppen, men teg. Efter en paus dristade jag dock åter fram med en fråga. — Hvarföre, sade jag, begagna vi icke alla skalders häst, Pegasus, efter det är fråga om en färd genom luften? — Ack, suckade hon; den stackars Pegasus är nu så gammal, utfaren och sadelbruten, ait ban nära nog lknar sina fattigaste bröder på jorden, de beklagansvärde åkarbästarne. Oskickliga poeter hafva i århundraden farit ovarsamt fram med honom, och ehuru det odödliga ej egentligen bör kunna åldras, beror det dock icke sällan på huru det af de dödliga handteras;-Om-det, genom tid och evighet skall hålla stånd. Derdm vittnar jag, din egen singmö. SR