Aftonbladet – 20 oktober 1846, sida 2

— Himmelsk!... utropade jag ovilkorligt ty jag tyckte just att dåmen utgjorde en motsats till allt himmelskt. — Kalla mig rätt och slätt du, fortfor hov, utan ait ge akt på mitt ironiska utrop. Jag boppsas att vi i alla fall skola bli de bästa vänner, då du närmare lär känna mig. — Derpå tviflar jag storligen, hviskade jag, men så tys, att jag trodde det hon omöjligen skulle kunna! höra det. — Du tviflar, sade hon. Så vet då hvem jag är: jeg är din sångmö. , — Min sångmö? upprepade jag och for några steg tilibaka. Dra åt fanders, menniska, och kom icke med sådant snack. — Jag är ingen menniska, svarade hon lugnt jag är ett luftigt väsende. En menniska hade ej kunnat intränga här genom lykta dörrar och att både dörrar och port äro stängda, der om kan du öfvertyga dig sjelf. — Du må vara bvem du vill, genmälde jag men min sångmö är du icke. Hon är idealisk skön, med himmelsblå ögon, rosenkinder, purpurläppar och flygande, gyllene lockar. Hor är den eviga ungdomens, den oföränderligs skönhetens representant; och du... — Är gsmmal och ful, vill du säga, inföl hon. Må vara; men sådan du ser mig, är jä likväl din sångmö. Jag är årsbarn med dig sjelf och således ingen dufunge. Att jag, såsom eti okroppsligt väsende, likväl kan åldras, komme: sig deraf att du ej förstått göra mig odödlig Att jag är ful, rår du sjelf för, och att jag ä ytterst tarflig, är likaledes ditt fel; du har ju aldrig velat ha mig bättre.