på att Kjel!man Görsnson hade gift sig, och att jag nyligen från predikstolen bört en lysning för Theodor Sandström... Hiummell... hvarför skulle då icke äfven jag kunna gifta mig? Just som jag satt i sådana tankar, stod plötsligt för mina öfson ett fruntimmer. Man bör ursäkta om jag till en början blef litet häpen. En fruntimmersvisit så tids på dygnet....Hvarifrån kom hon? Jag hade ju icke hört det gå i dörren. — Förlåt mig, sade jag och steg upp, synbart förlägen. Hvem är ni?... hvarifrån kommer ni?... och hvad vill ni? Damen, som var långt ifrån ung, vacker och intagande, svarade spotskt: — Tvenne af dessa frågor kunna vara öfverflöd:ga, — Och hvilkendesa är då den nödvändiga, kära jungfru? återtog jag. Hon slog en knyck på nacken och sade: — Jungfru är jag visst, men inte will jag hata det ändå... — Nå, så mamsell då, inföll jag. Förlåt mig... men... i våra jemulikhetstider, då nåder, fruar, fröknar, mamselier och juagfrur äro lika klädda i båret, har man alltför svårt att veta... Dessutom... denna tarfliga klädsel är... — Om jag är för tarflig, så är det ditt eget fel, svarade hon. . — Ditt... ditt fel!... du!... min förvåning stegrades till det högsta. — Hör på, återtog hon, sådana väsenden som jag, nemligen himmelska väsender, benämnas ej med någon jordisk titel.