Aftonbladet – 20 oktober 1846, sida 1

lyckliga nog att genom släp och ansträngning ådraga sig en obotlig, långsamt törande sjuidom:. Nu föll det mig åter in att i tankarne skapa den utopi, med hvilken jag så ofta roar och förströr mig när verkligheten med sina iskalla bänder griper hårdt om mitt hjerta. Jag föreställde mig nu, såsom tusgnde gånger förut, att jag från Amerika skulle få ett stort arf, och jag började att ånyo genomgå alla de storverk jag då skulle uträtta. Först och främst skulle jag bilda en försörjningsanstalt för välfrejdade sjukliga tjenare, der de åtminstone finge dö ro och under sina kroppsliga plågor vara befriade frin den själen marterande pligan — fruktan för busgersdöden. Jag såg, med inbillningens ögon, detta stora och prydliga hus, inredt i små, svygga och trefliga bostäder; jag sees Några häftiga slag på en port i gronuskapet väckte mig ur mina vakna drömmar. Jag spratt upp och såg mig omkring. Liusveken var lång och hade tått en stor, skymmande, så kallad krona; det tråkiga manuskriptet lig framför mig; — jag var åter den fattige, obetydiige och — 0ss emellan sagdt — något late författaren. Sedan jag putsat ljuset och ur bläckhornet uppdragit pennan, bemödade jag mig att rät alivarligt samla mina tankar och rätt flitigt arbeta; men det ville icke ha sig ritt bra med min roman. Tecknisgen af rummet, der scenen för sig gick, var ofullständig och matt: kärleksförklaringen var torr och kärf; sora en föreläsning af professor X... Jag lät således äl skaren ännu en god stund ligga på knä för sir