Aftonbladet – 20 oktober 1846, sida 1

EN SMÅFÖRFATTARES NATTÄFVENTYR. SKÄMT OCf ALLVAR. Det var en natt; — låt mig sel! jag tror till och med att det var natten mellan sistlidne söndag och måndag. Jag satt uppe och skref, ty jag skulle, Gudbevars, låtsa ha brådtom, som, i parenthes, icke inträffar oftare äa då min plånbok befinner sig i ett särdeles utmagradt och bungrande tillstånd, hvilket just nu var fallet. Jag hade ett par dagar förut på gatan mött min förläggare, som brummade, värre än en stor kumh, öfver min försumligbhet och mitt dröjsmål med det sednare häftet af romanen, som han förlägger åt mig. Han vill icke längre vänta, säger han, och han kax det icke heller, emedan bokens afsättning minskas af det långa uppehållet mellan första och andra häftet; ty publiken ledsnar att vänta, påstår han. Nå, deruti kan han just icke ha så orätt; men huru vill han väl att en stackars författare skall medbinna så mycket? Man kan väl icke vara som vissa blåstrumpor heller, hvilka på eff år skrifva mer än jag och mina jikar på tio. Hin vet hvem som hjelper dem att madbinna så mycket. Men så göra de väl icke heller något annzt än ckrifva, fvin tidigt på morgonen till sent på natten. Helt annat är det med en karl; inte kan han anstränga sig, uppofira sig, som en stackars föriorkad blåstrumpa. Källare och schweizerier upptaga för honom större delen af dagen. Man träffar der så många goda vänner; cigarrorna dofta så skönt, bålarne desslikes och det glada skämtet lifvar bjerta och sinne, så att man för en stund