Aftonbladet – 16 oktober 1846, sida 1

i — WT2fT2TRR!Z— mm HM alltför naturligt, hvarföre han oförmärkt ryckte honom i rocken och gaf hozxom, genom vinkar, tillkänna att han borde moderera sig. Men den förtjuste mannen lät icke på minsta sätt störa sig isina kärleksutgjutelser. Han sade den af blygsel glödröda unga frun tusende sköna saker, nämnde benne vid de ljufvaste namn, satte henne i den största förvirring och gjorde assessorn allt mora rasande. Den arma Juliz stod som på nålar och hennes tillbedjare som på glödande kol. Båda två hade gerna velat uppoffra ett år af sin lefnad, om de icke hade bopspunnit denna intrig. Franz bad att på några ögonhliek få tala med jus-iterådet. Denne gick, men vinkad2 dervid å: assessorn att ban skulle följa honom. Ludvig bade dock inga ögon för sådana vinkar. Då det nu icke balp att vinka, ropade onkeln helt högt: Kom ut med mig, Ludvig; troligen hafva de så länge itskiljda makarne en hel hop saker att säga varandra, dem vi icke fi höra. Brorsonen hvarken hörde eller såg, men den inga frun ropide, med tårarae i ögonen: — Båsta morbror! låt för Guds skull min susio få vara innel o— Detta är ext förbannedt kallt emottagenle, efter en så lång stiljsnessa; men den skäiven Ludvig ärsskulden till allt — mumiide ustitierådet sakta och lemuade rummet. Nu gaf Ludvigs barm s:g luft i ord. -— Han srinrade den förmente äkta mannea, at han ätt för Jängt ech åt hn uppförde rig högt passande.