Aftonbladet – 16 oktober 1846, sida 1

rör med guldknapp, mot hvilken han stödde hakan. Juiia blef, vid denne mans åsyn, än blek och än röd, och nedslog ögonen ract golfvet. Men den förmente äkta mannen ilade med ett förtjust utseende emot den unga frur, fättade hennes hand och ropade: — Gud vare lof att jag får återse dig, min ömt älskade maka! hvarefter han slöt benne i sina armar, så alt den unga qvinnan var. nära att förgås af blygsel och ångest. Skycg drog hon sig tillbaka och teg. — Jo, jo, brummade justitierådet för sig sjelf. Hon är alltför kall emot honom; ett säkert tecken att ban är hennes man. — Men du säger ju icke ett ord, dyraste Julia! ropade mannen. Du är väl ändå bra glad att jag lefver, min lilla dufva? — Ack ja, jag... är mycket... mycket glad ... stammade den arma Julia, ytterst förlägen, så att sjelfve onkela inom sig beklagade henne och tänkte: Den fördömde assessorn har helt cea hållet vändt hennes bjerta i:rån mannen. Han måste bort! Men förgälves vinkade ban åt Ludvig; denne hade ögon och öron endast för det äkta paret. Imedlertid bade den förmente äkta mannen inyo slingrat sina armar kring den förligna fulia, och ropade, ännu Ifligare ön förut: — O, lit mg ännu en ging fi ill mitt bröst, min ousägligt älskade maka! Härvid tryckte bin hastigt en glödan ie kyss Då hennes rosepmun. Detta förargade sssessovn på det högsta. Fan yckte att herr van der Broie spelade sin roli