Aftonbladet – 15 oktober 1846, sida 1

oo Gör det, min käre Franz! befria mig från den ångsten! — bad den gode husbonden. Säg äfven till min systerdotter, att jag befallt henne hålla sig inne på sitt rum, så länge friaren vistas här i gården. Franz gick och friaren inträdde. Men han gjorde så många dumbeter och bar sig så tölpigt åt, att justitierådet genast gissade, det ban haft mer umgänge med drängar, pigor, hästar och oxar, än med den fisare verlden. På sin toalett måtte han just icke heller hafva användt mycken flit, ty i det långa, okammade håret sutto en bel hop dun, alldeles som om ban nyss varit uppsigen ur en illa bäddad säng. En rutig h.lsduk, i allebanda skärande färger, var vårdslöst knuten om hans hals; en gammal brun rock med förgyllda knappar hängde otvunget kring hans lif, väl bevisande att dess förra egare varit vida fetare och större än den nuvarande; äfven benkläderna voro sluskiga, grofva och redstänkta med smuts, och på de osnygga ridstöflarna hade han stora jernsporrar. Sådant var friarens ytt-e. — God dag, herr justitieråd — yttrade han efter några klumpiga skrapniogar med foten. — Här är jog nu. Jeg förmodar att herrn gissar det jag är ingen annan än ekonomi-inspektor Baldersleben. Wass tricken hvad det bar af öfver stock och sten! Min pappa har skickat mig hit att frix — således ber jag att genast å se min käresta. Kors för tusan! jag hade så här glömt det angelägnaste, tillade han, i det han ur fickan uppdrog ett bref. — Hir är ett bief från pappa. Justitieridet kunde icke afhålla sig från att ic. Detta tycktes då vara en bl:nd de dummaste landtjunkare i verlden. . Med en anhållan att den unge herrn ville vara god och sitta ned, tog ban brefvet, öppnde det och liste.