Aftonbladet – 15 oktober 1846, sida 1

Men bans ångest och förargelse hade ännu icke nått sin högsta punkt. Knappast hade ban bunnit börja brefvet, förrän han kom att kasts ögonen utåt fönstret och såg en ung man komma ridandes på en skön guldfux. Morbror Weyrach sträckte nyfiket sitt bufvud ut genom det öppna fönstret, men ban drog genast in det igen, ty det kunde ju ej slå felt, att det ju var ekonomi-inspektor Baldersleben som kom. — O ve! detta fattades blott, mumlade ban för sig sjelf. Hur skall jag nu b!i af med den der? Hens förmodan förvandlades till visshet, då Franz, i nästa ögonblick, anmälde herr Beldersleben. — Ack, min Gud!... käre Franz! klagade berr justitierådet. Hur skall jag nu bära mig å:? Hvad skall jag säga den unge mannen? -— Rena sanningen, tycker jag, svarade Franz. Säg att den unga fruns man, hvilken man ansett för död, har, ett tu tre, låtit anmäla sig såsom lefvande; att giftermålet således icke kan bli af, 0. s. Vv. — som man brukar tala i städadt sällskap. — Alltför bra; men om den främmande icke åtnöjer sig med detta svar? — Så för man visa honom brefvet; ban bar ju då svart på bvitt, vet jag. Och en gift fru får han ju icke taga till hustru. — Men, tillade den gamle trotjenaren i en högst bekymrad jon — hvad som aldramest oroar mig, är att det kan bli något ledsamt uppträde, om de båda unga berrarne stöta tilsammans. — Ack ja! du har ganska rätt, suckade den icke mindre bekymrade onkeln. — Herre Gud, hvad oro och sorg den förhatlige brorsonen gör mig! — Laga bara alt justitierådet genast bir friaren qvitt, yttrade Franz. För i dag vill jag söka förhindra ett sammanträffande mellan Fonom och assessorn.