Aftonbladet – 15 oktober 1846, sida 1

bär vankats mord och dråp, om herr justitie rådet icke gifvit sitt samtycke till assessorn förening med frun. — Hvad menar du, Fran2? — Åh jo, jag har nog sett, jag, huru asses sorn hvarenda dag kråpglat med pistoler ocl skjutit till måls på en träskilva, hvarå ett bjert: är miladt. — Sådana dumheter! Och hvartill skulle vä det tjena? — Till att kunna rigtigt skjuta ibjel friarer från landet, när han kommer. — Nå, nu beböfver ban icke göra det, sva rade den gamle herrn, storskrattande. — Ja, men hbvem vet om han icke gör detsamma med den der herrn, som så länge passerat för död? sade Frenz med betönklig min. — OO, den äreförgätne menniskan, han målte väl icke vara galen! ropade justiticrådet och s!og ihop händerna öfver hufvudet. — Gå och bed min systerdotter komma hit, tillade kan efter något uppehåll. Jag skall genast säga benne allt, så att hon må sksffi den afskyvärde unge mannen ur buset så fort som möjligt och bereda sig på berr van der Broies emottagande. — Nej, för Guds skull för icke det, nådige berre, bönföll Franz. Om det unga herrskopet alltför tidigt får del af den underrättelsen, så bär det af med dem båda två ut i vida veilden. För öfrigt följdes de nyss åt bort till dammen vid qvarnen. — Du har rätt, Franz, sade justitierådet; vi vilja beilre se till Luru vi på. egen band kunsa komma ut med ett sfligna den stygge Ludvig. Franz gick ut ech hans husborde satte sig till skrifbordet, för att till rättens president, Ludvigs chef, skrifva ett långt bref, deruti han ämnade beklaga sig öfver bror:onen och anhålla om dennes aflägsnande.