Aftonbladet – 12 oktober 1846, sida 2

—b— 2 —— Ames — Men, så var då icke rädd, min bästa vän! sade den äldre af herrarne till den yngre. Ni är skådespelare och har ju ofta spelat rollen af en äkta man, som oförmodadt kommer hem ? För er kan det icke misslyckas. Om icke justitierådet Weyrach hade lärt känna mig, under en process vi hade med hvarandra, så skulle jag sjelf icke tveka att antaga rollen. Carl spände upp öronen, som man säger. — Ja men, invände skådespelaren, om nu till slut händelsen gör att..— Min Gud, hvilka betänkligheter! afbröt den andre. AÅssessorn och den unga enkan äro ju invigda i hemligheten och alltsammans sker ju på deras töranstaltande, för att kunna få den bestärnda brudgummen, en enfaldig landtjunkare, att återvända med -lång näsa; ty är den salige van der Brovie återuppvaknad och återkommem, så säger det sig sjelft, att intet nytt giftermål kan bli utaf. Carl ansträngde sin hörsel ännu mer, så att intet ord skulle undgå honom. Att man med den enfaldige landtjunkaren menade ingen annan än honom, var intet tvifvel underkastadt. Han lyssnade vidare och hade snart reda på hela historien. Skådespelaren tycktes dock icke rätt vilja bita på kroken, utan sade, tvifvelaktigt: — När allt kommer omkring, så är stryk och skam min hela lön för besväret, i fall justitierådet kommer under fund med att jag icke är den rätta mannen. Men frestaren sökte lugna den vankelmodige med den försäkran, att justitierådet aldrig hade sett herr van der Brovie, och då han dertill setäuas -ri Sö