Aftonbladet – 12 oktober 1846, sida 2

— 0, du gode, käre Veitel! ropade ban ändtligen; du guldmenniska! du mönster för alla israeliter! Du gör mig till den lyckligaste på jorden med din glädjande underrättelse. Nu är ju min Agnes en rik flicka, och min far kan ej längre ha något emot vår förbindelse. Aldrig i sin lifstid hade Veitel, med sin Iinga, krokisa näsa och dan långt nedhängande öfverläppen, blifvit så bjertligt smekt; nej, icke ens i hans blomstrande ungdomstid. Han skrek och bad: — Kramme da icke ibjel mig, bäste herr assessor! Jag är jo ett gammelt, svagt man! Ändtligen hade Carls glädje saktat sig något Han ilade nu tillbaka till värdsbuset, der har i sin byrda kammare öfverlade med sig sjelf antingen han skulle genast sadla sin guldfus och rida hem igen, för att förkunna Agnes des: lycka, eller verkligen utföra den komedi, som han en gång föresatt sig att spela. — Jag skall sofva på saken, sade han slut ligen och gick ned i sällskapsrummet, för ati spisa aftonmåltid. Der inne fann han endast två personer, nemligen tvenne karlar, sittande vid ew bord och med en vinbutelj emellan sig. Äfven Carl begärde en butelj ungerskt vin och bläddrade en stund i dagens tidningar. Men snart tog de tvenne karlarnes samtal hela hans uppmärksamhet i anspråk, ty han hörde hvarje ord, ehuru de talade något sakta. Han låtsade ifrigt studera sina tidningsblad, under det han uppmärksamt lyssnade, uppfat tande hvarje ord, :