ju tillika med mamsell Agnes tagit en lott på Hamburgerlotteriet, M 45,607? — Ahal jag vet... den var af femte klässen. Nå ja; pengarne derför ligga tillreds, svarade Carl, skrattande. — Behöfs icke... behöfs icke! ropade Veitel. Lotten har ja vunnet. — Såå? sade Carl, långsamt. — Ja, gisse hur rmicket! — Kanske insatsen. — Bättre upp! genmälde den ärlige juden. — Nå, så är det väl några hundra thaler? — Bittre upp, herr ekonomiinspektor!... — Nå, hvad är det värdt att jag står här och öder tiden med 2tt gissa? brummade Baldersleben. Säg heldre straxt rent ut. Lycklig kan dock den vinsten icke göra mig. — Wohll... ja wohl!... ganz glöcklich, ropade Veitel. Kom med mig in i kontoret, så skall ni selbst få se. Med dessa erd drog han den öfverraskade unga mannen in i ett med jerndörr försedt hvalf, der han ur en skåplida framtog ett bref, hvilket han höll för den förvånade unge mannens ögon. . . Med bestörining, glidje — ja, förtjusning, läste nu Carl öfverkollektörens anteckning. Lotten 435,607 har, vid nu skedd dragning, gjort en vinst på 80,060 thaler. — Nu?... frågade Veite!, gladt mysande; hvad säger ni om det? Det varade några ögonblick, innan Carl kunde tillräckligt återkomma från sin bestörtning, för att få några ord öfver sina läppar.