berge. BLANDA ÄMNEN. TRÅKIGHETEN, STADD PÅ UPPVAKTNINGAR. Under denna titel bar Jönköpingsbladet tvenne numror innehållit en skämtsam artike af en ganska originel uppfinning. Författare låter tråkigheten, personifierad, göra besök ho åtskilliga af våra litterära notabliteter; först ho dem. Fredrika Bremer, der han, i början afvi sad, söker att ställa sig in genom att antaga ej from och religiös stämning: sedan bos friber Tinnan Knorring, der ban likaledes röner et omvexlande mottagninpssätt; vidare hos fru Car len, som ej har tid att göra les honneurs, uta visar bonom: til! sin man för att underhålla si med dess juridik; derpå hos hr Mellin på A -delsön,. 0. s. v. Af denna lilla novell, som he och bållen är ganska ro!ig, fest:n på ett pa ställen något insidiös mot våra berömda förfat tarinnor, anse vi det sista stycket förijena at Teproduceras, så lydande: bDet här gick bra! hviskade den vandrande an den för sig själf, och reste hem från Adelsön. — terkommen till hufvu-staden,beslöt ban: förs stiga in hos hr Crusenstolpe. Sedan han här före ställt sin person, arn han sig likväl litet besvärad huru han bäst borde begynna. men hemtade sig Hr assessor började ban, jag har väl ännu e den äran att vara rätt intim med hr assessorn likväl vet jag att ingenting rosr br assessorn mel än att vinna ya bekantskaper. Får jag göra et litet förslog! Hr assesgorn bar omätligt att beställa hr assessorn skrifver mer än han hinner; hr assessorn är för närvarande örpligtad att författa, Hu set Tessin; låt mig då under tiden sätta mig nec här vid bordet och skrifva sista sfdelningen af Car Johan och Fvenskarne — Hr Crusenstolpe fann propositiohen ej så rasande, emedan han då slapp ett arbete, odiöst och redan hbhetaladt. Men han svarade: Vänd er till min förläggare! går hsn in derpå, så gerna för mig. — H-n? utbrast den uppvaktende; han har alltid varit min bästa vän! Hans flesta andra förlager äro ju dikterade af mig; hvarföre skulle han nw neka mig detta? — G odt ! sade hr C., sätt er då ned hos mig, här är pennan! Den .öfverlycklige anden satte sig, och började redan se allt framför sig i ljussste dager. Sverige skall snart blifva mitt helt och bållet I utbrast han i sitt bjertas svall. Hör; hr assessor sade han, då vi nu blifvit så goda vänner, råd mig hvart jag skall vanda mig, för att vinna en komplett seger? — Hr Crusenstolpe rynkade mustascherna och svarade: Min berre skall söka lägga teatrarna och den periodiska pressen under sitt välde. — Ah, hvilket lappril svarade and:n. För stora teatern har jag varit den egentlige direktören allt sedan så långt tillbaka jag kan minnas. Beskow, Backman, H:milton hafva endsst mig att tacka art de kunnet retirere. Djurgårdsteatern är en motsträfvig kanalje, emedan jag ej kap få rätt bugt på Fr. Deland; men om farbror Mårtens skådeplats gör jag mig det bästashopp. — Men Lindeberg är derifrån, det vet herrn väl? — Strunt, utbrast den andre, en stor mans ande lefver evigt i hans verk, och Lindebergs, min utvaldaste väns, esprit skall icke dö inom hans teater. — Näå, vi få se, sade hr Crusenstolpe; men bur står herrns kredit hos tidningspressen? — Anden tog sig om hakan med sybbar sjelfförnöjelse: Den har aldrig stått bättre!s hviskade ban. Har essessorn nyligen läst tidnirgarna? — Nej! utropade hr Crusenstolpe; de förb—de bladen hafva på ett halft års tid, och mera, varit så axtans tråkiga, att ingen menniska kan stå ut med dem, — Brs! der ha vi det. År det icke som jag säger? Kan någon emotstå mig? I Postoch Inrikes-tidningen har jag inkarneret mig; min ä!skade fosterson, Theodor Sandström har jag insatt i Minerva; i Dagligt Allehanda och Aönbladet har jsg hyrt rez-de-chaussten, så alt jag kan anse mig som ägare åtminstone af följetongerna; landsortspressen tänker ej på annat än emancipation, och jag skall snart emancipora den från glädjens och lättsinnets öfvervälde.— och sedan — jag begriper icke hvad som sedan skall kunna stå mig emot? Har min herre icke tänkt på regeringen?, Ah, det är sannt, det är också en makt här i landet! Låt se, Huru ska!l jag vinna den på min sida ? Derpå kan jag icke gifva svarn, sade hv Crusenstolpe leende, ty numera har fag ingenting der att säga. Den uppvaktsnde steg upp. Tråkigheten hade fått myror i hufvudet, Han iog asked och aflägsnade sig. Har gick och grubblade på problemet alt vinna regeringen, och öfverlade med sig sjelf huru mycket han möjligen kunde hafva att disponera för detta ändamål. Hm! utbrast han och stannade tvort. Jag är ju ett nöt, som ej kommer ihåg — — Han skyndade sig hem till sitt logis. I samma förstuga, som han sjelf, logerade hr Theorell, Han steg in till denna sia vän, bugade sig och sade: vBäste hr kammarråd! då iag nu gioret hr kam.