Ae AUVIL UM ICa UN ILIySkland. — Gamle Argus är likväl den kostligaste af alla politiska författare, möjligtvis med undantag af den berömde f. d. kapare-redaren från Norge eller Schleswizg-Holsteinn, som svenska nationen har att tacka för sitt tidigare uppstigarde om morgnarna. Man vet icke hvilkendera af dessa båda skriftställare man heist läser; men de förstnämnda skrifterna äro ä dock 1 ett fall intressantare nemligen deruti, art man på ögonblieket känuer igen pf. d. utgifvarenn ifrån topp till tå. Under det nomadiska lefnadssätt, som föres af denne ryktbare skriftställare, tyckes han nu för någon tid hafva slagit sig ned under Sveni ska Minervastak och vid dess skrilbord, och den lyckliga följden deraf för dagen bar varit, att publiken undfögnas med en ganska djupsinnig kombination angående Postoch Iurikestidningens pohtik. Artikeln böriar i torm af en filipp:k mot Aftonbladet och Dagligt banda; talar öm deras adjutanter i las: tidningarna och menar att de, som sjelfva såd:na, göra orätt i att barmas för det Å nungens adjutant skrifver i Posttidningen. Denna utrånsspunkt, hvari ingår bä ften sannin; och hälften dikt, är ganska illslust vald för det påfölande, hvarest rent af påsiås, att det är med Konungens vetskap och på Hans Maj:ts befallning, som hr öfverste-löjtnant Hazstius deltagit i Postoch Inrikestidningen. — Här hjelpa hvarkea hr Hazelii förklaringar eller något annat: D. A. låter till och med uti sitt onsdags MH hänföra sig ända derbän, att det anropar landsortsprässen, att .så mangrannt som Möjligt komma det till bjelp, för att förmå ministeren, (D. ÅA. ezen term), att formligen dåsavouera officiella bladet Men hved har ministårenn, hvad hafva konungens ansvarige råggifvare, herrar statsministrar och statsråder, att göra med konungens adjutant, som skrifver i Postoch Iorikes tidningar? Icke hafva de någon makt att gifva åt sin konungs asjutant den befallningen, att han, D. A., Aftionbl. och de mangrannt santyckande hjelptrupperne till bebsg, skall ändra och jemka sina script:! Och ännu mindre vill det passs sig, att de genom något steg — sältet för ett sådant är ock svårt att uttinka — skulle dåsavouera honom och hans scripta; ty i och med detsamma skulle de ju erkänna behörigheten af den misstankan, som orättvist blifvit satt i omlopp, att de på hans skriftställeri utlörvat något hemligt ioflytande; en insinuation, hwilken D. A., förmådd af Sv. M:s bevekande skäl, högtidligt återtog, men likväl genom denna fordran lömskt förnyar. Ty den, som är oskyldig, behöfver ingenting desavouera, det säger sunda förnuftet. Och lika litet kan rimligtvis begäras att ministeren) skulle på något annat stått tillkännsgifva sitt ogillande och mistnöje öfver den po!itiska rigtningen af off. bladet, när denna bundsförvandts, som ular ringaste ministerens föranledande eller päåkallande framträdt, intet annat gjort, än med ntrohet och nil, såsom en konungens adjutant anstår och egnar,:förfäktat och uttalat sin konungs och dess regerings grundsatser och fendenser, på Sitt S. Minerva i föreg. MM uttryckiigen förbundit sig att bavisr. Alt en man med så djup känsla ar den militäriska disciplinspligten (la religion du drapeau. på sätt fransmännen så vackert och sannt uttrycka sig), och med så mycken grannlagenhet och loyaut, som ifrågavarande konungens adjuvant stulle hafva bedlandat sig med Postoch Ivrik s tidningar uten sin höge herres vetskap och ii åtelse, att icke säga bafallning, samt skrifvit något i bladet, som ej voro i strängaste conformite med hans åsigter och afsiger, är nemligen slldeles otänkbert; också om man ej toge i beräkning isn synbara bevågenhet och nåd, hvarmed samma adjutant städse blifvit af Konungen omfattad, de l2r genom: erkänslans och tillgivenhetens mäktiga Dan 1, ytierligira måste fåsta bosom och göra för ionom omöjligt, att contrariera sin bög2 väns och synnares vija och Önskningar ens i det ringaste. När således, jamte hvad ofvanföra yttrats, äfven leasa nu sist anförda Omastän digheter, hvilka ej Her kuanst andialla D. A. och Aftonbt., nogsrannt tagas i betrakt:nde, så finner utan tyifvel var och en ett det rent af är en förryckthet, at ordra det ;miwnisterenn, d. Vv. 8. konungens förrogae embetsmär och rådgifvare skulle genom 2 offentligt steg ogilla en annan konungens em(smans, unier så beskoffade förhållanden. tiptomaa åtgärder! Ty vå hvilken skulle ew slikt gillande återfalla? Dea som känner sakerna litet närmare eller olott följer detta med uppmnärksamhet, finner ätt huru gement tillrridet det är, med all sin