AJ VV VV AM MEN teterna, i sin grund konservativa, fruktade icke allenast att de studerande skulle, lyssnande till tidens tecken, i Stockholm helst söka sin bildning. utan ännu mer, att de sjelfve mer eller mindre skul!e komma att störas af fortskridandets ström, hvilken, då den stöter på något förmulinadt, rubbar dess grundvalar. Man bör dock hoppas, att den härur upprunna striden mellan de äldre och det nya läroverket, ehuru den varat i decennier, efterband skall lemna rum för en ädel täfllan, till stor båtnad såväl för undervisningen som för anstalterna sjelfva; isynnerhet som Carolinska institutet till akademierna lemnat ädla ympqvistar, hvilka, då de hinna till utveckling, säkerligen skola böra goda frukter. Dessa ympar böra såle des blifva en föreningslänk mellan medicinska fakulteterna och Carolinska institutet.p Talaren vidrörde vidare den frågan, om ej den medicinska kursen skulle kunna så inrattas, att den kunde absolver:s inom kortaie tid, än som nu sker. Sedan han låtit åtskilliga motiver föregå, hette det: Detta ändamål skulle, enligt min tanke, bäst vinnas, om den principen kunde göra sig gällande, att alla äro i behof af humanistisk bildning, och derföre en preliminärexsmen, gemensam för alla, blefve anbefalld Den som absolverat denna examen, kunde sedan ostörd börja sina studier för det blifvande lefnadsyrket, det måtte vara som läkare, jurist, prest eller hvilket annat som helst. — Den hufvudsakliga anledningen till de många studiiåren i förhållande till förvärfvade kunskaper ansåg dock talaren igenfinnasiexamenssättet. Att en professor lika mycket, om ej mer än hvilken annan som helst, skall sluta sig till en bestämd theori, är påtagligt, äfvensom att han såväl i sina föreläsningar som vid examina skall söka göra sina åsigter uteslutande gällante, Då han utarbetat en kurs, och denna hunnit upptecknas af lärjungarne, biifver den sålunda, under namn af Collegium, et: stående bibliothek, hvilket, om professoren följer med sin tid, visserligen efterhand kan få ett och annat tillägg, men också icke sällan förblifver oförändradt under decennier. När nu de medicinska theorierna med tiden förändras, ej af nyck, men af naturliga orsaker, så händer derföre lätt, att den utexaminerade doktorn, med professorns coillegium på sina fem fingrar och höga examensbetyg på fickan, likväl som en främling inträder i cet praktiska lifvet. Återstår då intet annat, än att ånyo studera för att komma i jemnbredd med sin tid, elier att blifva routinier. Förhållandet skulle säkerligen blifva annorluncga, om professorns åliggande endast bestod uti att hålla föreläsningar, dels derföre att han ueslutande kunde deråt egna sin tid, dels emedan ban biefve nödsakad att göra dem instruktiva, för att få åhörare, ty det skulle säkerligen icke falla någon in, om det berodde på honom sjelf, och icke såsom nu vore snart sagdt ett tvång, att afhöra en föreläsning, som antingen redan funnes i afskrift, el!er som saknade verkligt värde. Talsren föres!og: att profven måtte, såsom i några andra länder, undergås inför en examenskormmission, bestående af Sveriges utmärktaste läkare, de mätte vara bosatte hvar som helst, hvilka mot ett skäligt arfvode två gånger om året skulle för detta ändamål samlas i Stockh Im, såsom det lämpligaste stället i anseende till dess fullsomligare sjukinrättningar. Talaren utvecklade de förmåner ett sådant arrangement skulle medföra, hvarefter han slutligen öfvergick till en betraktelse öfver undervisningen i Barnsjukdomarna, och sedan han framställt det bristfälliga i cenna undervisning allt intill våra dagar, och visat olämpligheten stt å Siockholms allmänna Barnhus, som borde vara en helsoanstalt, organisera en klinik, framställde han behofvet af ett barnsjukhus för Stockholm, hvarest ock lämpligast en klinik för barnsjukdomarne kunde inrättas. Detta förslsg motiverades af talaren sålunda: Funnes ett barnsjukhus i Stockholm, skulle man der finna den mängfald af sjukdomar, som erfordras för en ändamålsenlig klinik, och man bör hoppas att den tidpunkt icke skall vara långt aflägsen, då detta trängande behof skall blifva uppfyldt. Vid första påseende faller det sig nästan oförklarligt, att intet i denna väg redan blifvit gjorit för den faitige, då man besinnar tillståndet inom dess boningar, ofta med 6 till 8 personer uti ett trångt och osundt kyffe, der ett eller flera af barnen ligga sjuka. Modren måste vanligen, för att förskaffa uppehälle för sig och barn, dagen till ända vara borta, under det att de arma sjuke få ligga hemma utan all vård. Följden är, att en i sig lindrig sjukdom under sådane förhållanden blir elakartad oeh sprider sig till de öfriga. Häraf den i Stockholm stora sjukligheten och mortaliteten bland barn. Det bör blifva en samvetssak för hvar och en, att söka afhjelpa en sådan olägenhet. I detta, som i så många andra dylika fall, förhindras eller alldeles undertryckes ett för samhällets väl högst maktpåliggande förslag, af de materiella uppoffringar, hvilka erfordras för dess bringande i verkställighet; ehu:u vi ej sakna exempel, att mera kostsamma och långt mindre vigtiga företag genomföreas, då de omiattas med värma. Den som måhända betviflar det behof jag antydt, kan inträda i den fattiges boning, då han skall finna mer elände än han kunnat föreställa sig. De af hunger, kyla och bristande omvårdnad utmärglade oskyldiga barnen ligga här ofta i en vrå af ett rum, der man icke skulle tro sig finna lefvande varelser, minst af våra egna likar, utan beklädnad och omgifne af en stank, som förefaller den bättrelottade qväfvande. Det enda afbrottet i denna ohyggliga syn bestär i klagande skrik, fortsatte tills de af bristande förmåga öfvergå till ett svagt qvidande, ofta bebådande den olycklige varelsens nära slut. Tänka vi på modren i denna belägenhet, om hennes känsla ännu ej är alldeles döfvad af eländet, så kan man lätt föreställa sig hennes sinnesförfattning. Hon har endast att välja ett af de två: antingen att qvarblifva hemma för att jemte sina små förgås i eländet, eller att lemna dem åt sin jemmer, för att genom arbete möjligen sättes i till(älle att på artonen tillföra dem, om de ännu äro i lifvet, någon förfriskning. Men tänke sig de -jälsmarter, som. följa henne under arbetstimmarna, den ansträngning, som under natten beröfvar henne hvilan, jemte krafcer till uthärdande af nya själsoch kroppslidanden: Lannincan af den dvyetra målning här hlifvit nnn