LÄKARESÄLLEKAPETS HÖGTIDSDAG. Den 6 Oktober firade Svenska Läkaresällskapec å Frimurareordens lokal sin årshögtid, hvarvid åt skilligt förekom, som äfven kan vara af intress för allmänheten, och som bevisar huru nyttig oc välgörande genna enskilda institution kan och bö vara ej bioit för den medicinska kulturen inon landet, men ock för samhället i allmänhet. Ordföranden, d:r Carlson, öppnade sammankom sten med ett utförligt tal cm det medicinska stu dium i Sverige, hvilket innehöll åtskilligt begrun densvärdt; men hvarur vi blott låna följange ut drag, då det vore eslitför vidlyftigt att upptagas sin helhet. Sedan det kortligen vidrörts, hur! medicinen såsom vetenskap i allmänhet långsam utvecklats, och dess insteg i Sverige först i sed nare tider egt rum, hette det: att läkarevetenska pen icke kan anses blifvit studerad i Sverige för än 1595, då lön anslogs för en medicine professo i Upsaa. Men härmed var dock föga hulpet, d ingen studerad läkare fanns att tillgå. Sedan de på sin tid utmärkte och nsmnkunnige Bengt Ols son aflidit 1583, nämnes ingen läkare i Sverig förr än fram i 1600:talet. Visserligen höllos i bör jan af samma århundrade förelisningar af J. Rud beckius, som var professor i oriectaliska språken Visserligen anställde hen botaniska exkursioner biträdd a! sin bror P. Rudbeckius, professor i fy siken, som ock förklarade sjukdomarne, dcras or sak och tillfälligheter. Visserligen studerades ana tomien, men på tabeller; och samtidigt höll äfvej Joh. Messenius, professor i lagfarenheter, fö:eläs nipgar i medicinen ; men dessa upphörde snart, t Rudbeckius blef hofpredikant och Messenius asses sor i horrätten. Sedan fenns ingen läkare i Sve rige förr än 16143, Gå d:r J. Chernecopherus, dei första svensk, som tagit medicinska doktorsgraden hemkom från en utländsk resa Efter någr strödda historiska anmärkningar karakteriserade Linn och Rosenstein såsom de der påvyttfödt om ej skapat den svenska medicinen; hvarefte talaren öfvergick till vår tids medicinska studium hvari han anmärkt åtskilliga brister. Redan ti digt, hette det, insågs nödvändigheten af att de theoretiska och praktiska undervisningen borde g