Aftonbladet – 9 oktober 1846, sida 1

Väl honom! klagan återväcker honom ej. Ett iromt hjerta förstår att med tålamod skicka sig i alla öden. — Rätt, mitt barn, svarade onkel Weyrach. Huru lyckligt att ditt kristliga sinne förlänar dig tröst! Dock, så mycket skall jag säga, att jag blef helt uppbragt, då jag fick höra att han, efter knappast fyra månaders giftermål, for till sjös och lemnade en ännu icke tjuguårig hustru. Det var ju ett riktigt raseri. Kunde han då icke åt nåzon annan uppdraga ledningen af affirerna på andra sidan hafvet? Han var ju en rask, kraftfull man, enligt hvad dia mor skref? — Ah nej, det var han just icke, sade Julia. — Ja så... mumlade den gamle. Nå, jag kände honom icke personligen, emedan den förbannade gikten hindrade mig från att vara med på ert bröllop. Således har han varit död redan i tio månader? Och underrättelsen har kommit öfver London? Nå nå... trösta dig, kära barn; vid din ålder och med ditt utseende, blir det ingen brist på friare, tillade gubben med ett skalkaktigt leende. — Ack, tyst, tyst med-det, bästa morbror, bad Julia, betäckande sina ögon med handen. — Du har rätt, min dufva, du har ganska rätt. Det var alltför opassande af mig att redin i första ögonblicket orda om sådana angeligenheter. Franz, den gamle herrns trogne kammartjenare, alibröt det förtroliga samtalet med den underrättesen, att herr assessorn helsade så mycket och bad sin morbror ha den godheten alt, straxt på etermiddagen, komma ut i skogen, då de sista träden, hvilka skymde den vackra utsigten, skulle nedizuggas; -men detta skulle ske endast i justitierådets närvaro. — Jag har fått främmande och kan således icke gå ut i dag; för öfrigt bryr jag mig icke