Aftonbladet – 9 oktober 1846, sida 1

TT oo VA — ÄN nom framsteg i Julias bevågenhet, och om han i tvenne dagar var borta, i några tjensteförrättningar, så frågade hon, på tredje dagenv, med bekymrad min: Hvar har kusin Ludvig tagit vägen? Justitierådet plögade härvid rynka pinnan och för sig sjelf mumla något, som dock ingen kunde förstå, och när Ludvig åter hemkom, började skämtet och skrattet ånyo. En dag satt morbror Weyrach i en löfsal i trädgården, hvarifrån man hade en ganska god öfversigt öfver hela terränges; han rökte sin pipa och funderade på huru han på något lämpligt sitt skulle kunna göra sig af med assessorn, då han i detsamma såg det unga paret komma vandrande, förtroligt, arm i arm. Och till hans bestörtning och förargelse kysste vildbjernan Julia rätt ömt, och denna teg helt stilla, i stället att med en straffpredikan bortvisa honom. — Hå!... hål... nu är hin håle lös, mumlade justitierådet, fr.m!rädande ur stt gömställe med en ganska förtretad fysicnomi, bvarigenom han hoppades kunna sätt dugtigt skrämma det förälskade unga paret. Men de muntra kusinerna syntes alldeles icke förskräckta af hans plitsliga framträdande. Julia vände sig väl bort och rodnade något, då onkeln började bannas; men den oförskräckte assessorn menade, att det alldeles icke vore någon synd om den ema kusinen kysste den andra. Den sirafforedikande gubbens vrede var dock icke så lätt afväpnad. Ett väl sammansatt, ifrigt och u pbyggligt tal följde nu, efter hvars slut systerdottera förv sades in i 8n kammare och den lustige brorsonen blef antydd att med det snaraste laga sig i ordning till aMyttning från onken. — Hör på, bista Julia — yttrade justitierådet följande morgon i en ganska vänlig toa — jag