Aftonbladet – 9 oktober 1846, sida 1

om den vackra utsigten, svarade den gamle vresigt. Franz gck att meddela den unge herrn detta svar. — Hvem är assessorn? frågade Julia. — Hvem annan än din kusin, Ludvig, den vilde studenten, som du säkert erinrar dig, då du för sju år sedan var bär med din mor? — Således bor kusin Ludvig hemma hos morb:or? utbrast Julia, lifligt: Ack det är ju... men här stannade bon plötsligt. Ärhan riktigt frisk? ... tllade hon sedan, för att dölja sin förlägenhet. — Ah ja — det skulle just icke skada om han vore litet mindre frisk, — svarade onkeln; leende. Han gjorde, efter fulländade studier, en lång utrikes resa, men han återkom likadan som han for, en vildbjerna af första slaget. Anmars är han visserligen ganska skicklig, bifogade gubben, mildrande. — Således är han lika munter som förr? återtog Julia. Jag vill minnas att han var en ganska vacker yngling. — — Hm!... ja!... år jal... alldeles som jag, när jag var vid hans ålder, myste justitierådet med mycken sjelfkärlek. Men, hör på, mitt barn, tillade han i en Varnande ton, det vill jag på förhand säga diz, att du med den karlen icke må inlåta dig vidare än Guds fred och farväl, och dermed punkt. Han är så rasande vild och oförvägen och gör åtminstone etb dumt streck hvarje dag. För resten har jag . .. — Var obekymrad, onkel, föll Julia Honom i talet. Ett klokt fruntimmer förstår att hålla unga karisar på behörigt afstånd och jag smickrar mig med, att ej vara så alldeles enfaldig. För öTrigt är jag väl tvungen att tala med honom, då vi äro tillsammans i ett bröd och ban dessförutan är min slägting. — Ja, visserligen, visserligen, medgaf den