seln måste föröka jordbruksalstren och i samm: mån lätta inköpet af lifsmedel för den fattige kort sagdt, att hvad gatsoparne möjligen kund förlora på ett håll, skulle för dem, jemte flera medföra mångdubbel vinst, eller åtminstone lät tad utkomst, på ett annat håll. — Men der engelske kommentatorn har sannolikt icke an sett nödigt att i afseende på detta serskild: fall upprepa hvad han på ett annat ställa be lyst ganska klart, i en långt vigtigare och mer: vidtomfattarde fråga, men af i grunden samme: natur, nemligen om den förmenta minskning i arbetsförtjenst, som man öregifver att pro: -ducenrterna i ett land få vidkännas, genom af sättningen dit af lättköptare tillverkningar frår ett annat. Han anför deröfver följande uppiy-sande exempel: Vill väl någon påstå — sade en ädel-lord under de stora debatterna helt nyligen i underhuset — pvill någon påstå, att den Engel:man som köper och nyttjar ett par franska stöflar, icke uppmuntrar fransk näringsflit, till skada för sina egna Jandsmän, hvilkas arbetsförtjenst han minskar ?p — Man skulle -knappsst tro, anmärker Mr. Porter, att icke sofisteriet i denna sats är alltför genomskinligt för att kunna missleda någon. Men undersökom den ändå! Mr Lebocq i Boulogne sänder till London ett par stöflar, i sällskap med åtskilliga gross andra par, för hvilka han har sysselsatt franska garivare, karduansmakare och skomakare. Stöflarna säljas i London och betalas i klingande mynt. Men det klingande engelska myntet skickas icke till Boulogne; utan Mr Lehocq utställer ena vexel för beloppet på sin agent i Londor, säljer den till en fransk bankier i Boulogae, och bekommer derigenom genast franskt klingande mynt, omkring ett femfranc:stycke för hvart stöfvelpar räknadt. Bankiern säljer vexeln åt en kopparslagare, som skickar den till London att dermed betala eit parti koppar, hvilket han fått sig tillsändt från en köpman derstädes. När vexeln förfaller till betalning, inlöses den i London, af den der boende agenter, hvilken emottagit och försålt det franska stöfvelpartiet; och sålunda har, med tilihjelp af åtskilliga teckningar på ett stycke papper, Mr Eebocq betalt de franska garfvarne, karduansmakarne och skomakarne, med ett värde, som i England kommit de engelska grufägarne, grurarbetarne, kopparsmältarne och kopparförsäljarne lil godo. Det franska arbetet har förskaffat de ergelska arbetarne förtjenst, i stället för förlust, och det franska lädret har i sjeliva verket blifvit betaldt med engelsk koppar. Om andra varor än koppar och tjäder, eller andra arbeten än grufbrytarnes, kopgarsmältarnes, läderberedarnes och skomakarnes, blifvit utbytta mot hverandra, så är saken tydligen densamma. Antsgom likväl, enligt den ädle lordens utsättni g, det väreta som kuanat händs, eter att Mr Lehbocq får i betalning just samma klingande mynt, mot hvilket hans stöfvelparti blifvit såldt i Eegland, och att inga vexlar eller något varubyte mellankommit; förhållandet blir i sina slutresultater ändå detsammma; fastän dessa nu äro någ got mera aflägsna. Det 8 är, at guld; I ån har va denna metall kunnat komma, cå Esgland icke äger några guldgrufvo:? Jo, det rmmåste tillbyta sig det guld dei behöfver, mot jern, stenkol, vänader; och till återtyllande af den uttömning på guldmynt, som det vidkänts genom den klingande remissen till Mr Lehecq, skickar det ett parti lärft till Brasihken, och får guld derifrån i utbyte. Men vill väl någon pistå nu, att den Epgelsman, som köper och brukar Mr Lehocqs franska stölvetarhbete, icke bar i sednare fallet förske ffat a betsförtienst åt Inneväfvaren, som tillverkat det till Brasilien öfversända lärftet, likasom i det förra fallet åt gruarbetarze och kopparsmältsrne? IEND SAN