Aftonbladet – 5 oktober 1846, sida 3

kroppens sjukdom för att på någon tid befria er från själens plågor. Ifrån denna stund kan ni icke mer anses ansvarig för edra ord, men jag är det, jag, som emottagit ert förtroende; och emedan ni icke mer kan vaka öfver er sjelf, skall er biskop åtaga sig denna omsorg. Och verkligen, under en hel veeka som jag tillbringade i en brännande feberyrsel, lemnade den helige prelaten icke min säng, hvarken dag eller natt, och tillät ingen alt komma in till mig, icke en ging min mor. När yrseln förvunnit, och förnu:tet återkommit, var jag så 5 att jag nästan icke Mera hade kraft att 1da. Min bror blef hängd, hängd belastad med kedjor såsom en adelsman!, och förlustig sitt adelskap. Medan ban ännu lefde sönderbröt bödeln, för hans ögon, hans värja, och krossade vår familjs vapen. Denna olyckliga dag tillbringade erkebiskopen och jag i tårar och bön. Ofta afbrötos vi af folkbopens skri och trummornas larmande; :y man hade nödgats använda härsmakt vid letta tillfälle, emedan min brors kristliza unlergifvenhet och upprepade bedyranden om oskuld hade förvärfvat honom talrika vänner, och man fruktade ett uppror, som då för tiden Irland den första möjliga förevändning skulle silvit klaven till. Min mor led icke länge; ålta dagar efter lenna sorgliga händelse återförenades hon med in älskade son. När den stunden var nära, lå hon skulle lemna denna verlden, lutade ercebiskopen sig öfver hennes säng. Jag veticke vad han sade till henne; men glädjen lyste i rennes slocknande ögon, när hon upplyfte dem not himlev, numera viss om att der åte: finna in son. Hon ropade mig, hon som icke hade relat se mig sedan hans död; hon tryckte mig sina afmagrade armar, smekte mig, öfverköljde mig med tårar och kallade mig sitt