Aftonbladet – 5 oktober 1846, sida 3

det var fullkomligt ett vilddjur, undantagande-modet och värdigheten. Dagen höll på att gry, när jag återförde honom på. gatan. Jag kastade mig påklädd på min säng; ty jag var: utmattad af trötthet; det var merän fyratioåtta timmar sedan jag sofvit. Också dröjde det icke länge förrän jag dukade under för sömnen, hvilket jag icke hade vågat hoppas. När jag vaknade, stod min mor vid min bufvudgärd, blek och flimtande. Jag förmodade, att jag hade drömt helt högt, och jag darrade vid tanken att min olyckliga bemlighet undsluppit mig. Den hade icke det, tack vare Gud; jag hade yttrat tillräckligt för att låta min mor misstänka, att jag visste något, men icke nog för att låta henne begripa hvad jag visste. Jag hade talat om min brors oskuld. som om någonting visst och säkert; jag bade samtalat med den verklige mördaren, men utan att nämna bvar jag hemtat denna öfvertygel!se, hvilken brottslingen var, eiler huru och när jag lärt känna honom. Min mor gjorde mig frågor, på hvilka jag icke kunde, på hvilka jag icke borde svara; då, uppretad öfver min tystnad, ö:verhorade hon mig ömsom med de mest oförtjenta och smärtsamma förebråelser, ömsom slet bon af s:g håret, vred sig på mattan och besvor mig, under tårar och soyftningar, att återgfva henne hennes älskade son. Denna sedaare strid var väl mindre lång, men mycket plågsammare än den första. Lyckligtvis kom erkebiskopen under det den ännu räckte, och min mor gjorde sig då en pligt ai att lemna oss allena. Jag berättade bonom allt som tilldragit sig sedan gårdagen; ban hörde mig med tårar i ögonen; han slösade på mig uppmuntran och tröst. Och när hans band tryckte min, utropade han: Herran vare tack och lol Ni har feber, min son! Gud, som värderar ert offers storlek, sänder er