gatan. När jag kom till vårt: hus, drog jag upp portnyckeln ur fickan, öppnade och bad honom gå sakta in, för att icke väcka min mor. Ny tvekan; han ville icke gå in utan ljus. Jag måste först gå upp efter ett och sedan gå ner igen och hemta honom. Slutligen funno vi os allena i min kammare, sittande på hvar sin sida om eldea. Hvad som föregick mellan oss, kan jag sannerligen icke beskrifva; kanske aldrig tvenne menniskor haft ett dylikt samtal. Jag började tala om min bror, och om det rysliga i att se en oskyldig dö på schavotten.. Han svarade mig, att det verkligen var ledsamt; men att ban icke kunde göra något dervid, emedan han: sjelf icke ville dö. Jag skildrade för honom vår åldriga mors ångest, såsom jag kände den sjelf; han förblef känsle!:s; man kunde hafva sagt, att han icke ste hvad en mor ville säga. Denna menn: s2 var ett oskäligt djur, som endast lydde tve:ne instinkter, vinningslystnsden och sjelfbevarandet. Aftonen förut hade jag funnit honom tillgänglig för än— nu en, nemligen fruktans; jag talade derföre med honom om helvetet och om den fruktansvärda räkning, han en dag skulle aflägga. Dä rördes han, gret och snyftade, erbjöd mig hundra, två hundra, tre hundra pund sterling, om jag ville gifva honom aflösning. Att söka förmå honom att sjelf gå och angifva sig och öfverlemna sig åt domaren hade föga utsigt till franigång; och desutom vet jag icke om mitt samvete skulle hafva tillåtit mig att gifva honom deita råd. Jag försökte således att låta honom begripa, att dei fanns medel att försäkra min brors räddning, utan att hans egen personliga säkerhet skuile behöfva blottställas. Jag fö om t. ex. att resa utrikes, men att q t skriftligt intyg, undertecknadt åf ti: i hvilket han. skuile erkänna s:g it nea till brot-tet, och hvari ban skulle beskrifva alla de omständigheter, som kunde tjena ull att öfvertyga domaren derom. HFörgäfves! Denna menniska misstrodde allt; han fruktade att vitinena skulle kunna förråda bonom, innan han hann ur ri