Aftonbladet – 5 oktober 1846, sida 2

mina misstankar, började gråta som ett barn. — Gud vare lofvad! återtog han. Nå väl! Hur ha de då ändtligen fått veta det? Når slipper jag ut härifrån? Dessa så enkla frågor gjorde mig rysligt ondt; jag borde hafva beredt mig derpå, och jag visste icke hvad jag skulle svara. Jag framstammade, jag vet icke hvad för något om händelser, som vi hafva både öfvertygelse och visshet om, men som vi icke kunna bevisa, och jag lemnade till slut min stackars bror mindre undergifven än jag förut funnit honom, och mer olycktig i anledning af de förhoppningar, som mina oförsigtiga ord hade uppväckt i hans hjerta. Jag vågade icke gå hem, af fruktan att det skulle kunna hända mig detsamma med min mor. Största delen af dagen tillbringade jag i kyrkan, sedan spatserade jag på gatorna, tills timman för mitt sällsamma möte vår inne. Mer än en half timma hade jag väntat, ensam i min bigtstol, och jag började frukta, att mannen icke skulle komma, när jag slutligen, genom lampans dunkla sken, såg honom nalkas med obeslutsamma steg och rullande ögonen ikring sig, som hade han fruktat att falla i en snara. Jag ropade honom, han stannade darrande, och jag såg, att han under kappan höll handen på ett doidt vapen. När han väl hade försäkrat sig om, att jag var ensam, ville han falla på knä i bigtstolen; jag hindrade honom derifrån. — Kom hem till mig, sade jeg, vi skola der kunna samtala längre och friare. Han såg på mig med ett misstänksamt ut:eende, — Jag skulle föredraga bigtstolen; den är heligare, den. i — Presten är prest öfverallt; om jag hade velat förråda dig, skulle du redan varit häktad. — Ni har en bror att rädda. — Det är sant; men jag har äfven en själ alt förlora. Han betraktade mig uppmärksamt, tycktes iveka ett ögonblick, sedan tog han min arm, och vi gingo ut ur kyrkan. Vi utbytte icke ett ordj med hvarandra, så länge vi voro på