BIGTEN. (Slut från Lördagsbl.) När jag kommit hem till mig, sökte jag icke att få sofva, buru trött jag än var, utan -tillbringade i stället det öfriga af natten med att fundera. Jag var kommen i ett fasligt dilemma; antingen måste jag kränka bigtens hemlighet, eller låta en oskyldig, som rörde mig så nära, dö på schavotten. När morgonen kom, skref jag till min erkebiskop. Utan att nämna brottslingens namp, beskref jag för honom mycket omständligt det sällsamma förtroende ja; fått, skildrade min ångest och bönföll om hans tröst och råd. Besynnerliga svaghet, som den rättsinnigaste själ icke är fri ifrån! När det är oss svårt att göra det goda, hafva vi behof af en starkare, än vi, som tvingar oss dertill; när det onda är oss fördelaktigt, skulle vi ej bli ledsna alt fiona någon som rådde oss till det. Svaret lät icke vänta på sig. Länge har jag burit det på mig, såsom det enda medlet, som en dag kunde tjena till uppdagande af min brors oskuld. Sedan har jag fortfarit-att bära detaf vana och af vördnad för den förträfflige man som skref det. Det lydde så här: Dublin d. 49 April 1792. Min käre och mycket älskade son! ,Det första jag vaknade, fick jag ert bref. Ionan jag förrättar min morgonbön, vill jag, med tirar i ögonen och i hertat, svara er derå. Gud, som sänder er ett så hårdt prof, skall såsom en bön upptaga de få ord jag skrifver till er. )Tillåt mig först att få gädjr mig med er öfver er brors oskuld; vi hafva felat mot den kristliga barmhertigheter, när vi dömde honom efter ett bedrägligt sken. Hvad som än må hända, skall det vara er en tröst att veta, att han icke med mord fläckat den värja, er aktningsvärde far testamerterat honom. Men hvad skall jag nu säga er, som ni icke vet lika så väl som jag? Hvarföre rådfråga mig? Har ni icke läst i Sankt Bernard? Sacerdos a confitente monitus nefarios homines in insidiis locatos sibi vim facturos, prestitulå die et certo loco eå tamen die eum per