Aftonbladet – 2 oktober 1846, sida 3

(Införes på begäran.) Bland olyckshändelser, som historien eller tra ditionen oss företer, finner man knappt några men niskor så ofta blifvit hemsökta genom vådeld, son efter omständigheterna varit af svårare beskaffen. bet och kännbarare verkan än den, som under 47 års tid öfvergått äboerne i Simontorps by, beläger i Ousby socken, Östra Göinge härad och Christianstads län, och eges af Lars Pehrsson till :.:dels af Måns Jonsson till ,s:dels och af Christen Bengtsson till 7V,;:dels mental. Den 4 Juli 1833, då Lars Pehrsson gjorda bröllop åt en dotter, utbrast en hätig vådeld derstädes, genom ovarsamt handteraände af krut, just under det at vigningsakten påstod i den en half mi! från Simonrto p belägna Ousby kyrka, och först när denna stora brudskara med glädja återvände mot brötlopsgården, kom ett rysligt budskap, som förkunnade, att denna, jemte hela byn, nu låg i asken; nu förvandlades glädjen hasteligen i den bittraste sorg, jemmer och förvirring, och följden bief den att brudskaran skingrades, hvar och en skyndede till sit hem, och de brendskadade, utom bruden, återvände till ruinerna af sina förra boningar. Ganska litet kunde då räddas, emedan endest några barn och gamla Personer voro tillstädes. Brandskadan värderades då till 20000 rär bko, och då endast ungefär 2000 rdr bko erhöllos i brandersättning, var förlusten 48 000 rdr samma mynt. Omkring fem år derefter nedbrände alla busbyggnacerna till ett hemman, som Lars Pehrsson eger uti byn Ej-athal. Men det som rågade måttet af deras olyckor vill jsg nu beskrifva: Sedan de nu, genom mycken anst:ängning och genom egna medel, som de då hade att tillgripa. som nog:si huvnitatt få sina Nya husbysgnader färdiga, och äfven bunnit anskaffa nådige möbler och sndra inventarier, utbröt, helt plötsligen, åter eldsväda i Simwontorp d. 4 sist. Augusti, af elden frå en sflågsen smedja, som genom någon förrold eld först äntsndes, och sedan med en obeskriflig häl tighet rasade och grep omkring sig, så att hele byn, bestående af 4 mangårdslängor, hvaraf 3 voro två våningar, 8 ladugårdslängor, samt flera smärre byggnader, på något mindre än en timmas tid åter nedbrände i grund. Hela byns befolkning, utom matmödrarne och några barn, voro långt borta på höstirbete, och då de bemkommo, kunde de endast vara overksamma åskådare af eldens bärjainger. Mycket rörande var det att se ena åboens tvååriga son omfamna sin fader och under begärligt seende mot de rykande ruinerna ropa: ,Far, jeg vill gå hem! Far, jag vill gå hem etc. Ack! de håde ej något hem på jorden. Ack! hvad det rörde det oömma federsoch modsersbjertat! De enda tillflykter, som alla byns invånare hade att tillgå vid förra branden, var en undantagsbyggnac och en smedja, dessa hade elden dem nu äfven beröfvat. Det enda, som uppehåller dem på branten af förtviflans afgrund, är religionens tröstegrunder. Deras ångest närmar sig till ytterlighet. och de veia ej hvar de skola börja eller sluta. Det blefve för vidlyftigs, att fullständigt beskrifva deras svåra omssändigheter. Slägtingars och gran