Aftonbladet – 2 oktober 1846, sida 2

i de vackraste segrar åt vroenskligheten. När natten den 4 Augusti Nationalförsamlingen böll rådplägning, och eu af sjelfva adeln — vicomte de Noailles — föreglog alla priv:legiers och riksstånds afskaffande, så antogs detta at församlingen med acelamation, unanimt. Men bvar spårar man i hela denna tilld-agelse nåson olaglighet? Den tusenåriga feodalismen var med ett slag falien i Frankrike: les drot: de homme voro proklamerade: jemlikheten lagd till grund för statsrätten. Om man nigon gng tycker sig hafva skäl att klaga öfver stora och ytterst gevomgripande besluts fattande medelst knapp piuralitet, så kan icke detta förekastas en riksförsamling, då saken agiordes epstämmigt. Man var varmt sinnad — det är sant: men att euthusiasmen var parad med full besinsing, synes deraf, att man i församlingen alldeles icke återtog eller gjorde om sitt beslut, hvartill man eljest hade haft fui! frihet, om man vela. la känner man nu sakernas gång under de följande åren, särdeles 1792 och 4793, om mar snser da upprörande händelserna de: under vara ursprudgna ur 4789 års helt och bållet lagliga och konstitutiocella statsförändring. De had: sin orssk i deu falska sällning Ludvig XVI sjelf, hans ministrar och hans hof tozo vt Nationalförszmlingen. Marie Antoineites kama-lta, ir Muene-rad från hofvet i Wien, styrde den svaga, hit och dt vzcklande franska monarken. Det icke blott halfv:, men trolösa sätt, hvarp? franska regeringen ve:kställde sina gjorda åtazanden och löften til nationen, hvilken oupphörligea sig sig bedragen i sina förhoppningar, samt slu!ligen det förbund, emot sitt eget land bvari hofvet ingick med främmande makter. kunde ej annat än på det högsta reta ett stolt och till sanna politiska rättigheter nyss uppväckt folk. Frankrike måste tillgripa de utomordentlgaste utvägar för att rädda sig från undergång och slå tillbaka anfall på alla sina gränser, hotande med en öfversvämning af fiender, som skulle medföra nationalunderkufning. At denna nödvändighet till sjeifförsvar härledde sig en centralstyrelse i Paris, som regerade med guillstinen för att verka ögonblicklig och med dödande af allt motstånd. Höraf uppkom terrorismen; men huru länge var:de den? Den upphörde så fort de orsaker, som uppkallat den, ej längre verkade. Hede den grund, till sy!t politiskt lif, som i Frankrike lades af 4789-, 90-, 91-å)eus nationalförsamling, ärligt och ren: bbifvit upptagen af dåvarande regering, så bade den säkert vunnit sin utveckling utan bod och fasir. Detta sätt att se sakerna, sådana de virit och äro, gillas icke af de konservative. De vilja i revolutionen, ända ifrån dess början till dess slut ej fiona annat, än ett vildt chaos af upprörda politiska passioner och en tygellös ma:sas excesser. Likasom da icke erkänna derna verldsbändelses historiska och nödvändiga sammanhang med äldre tilldragelser, ur hvilka den genetiskt uppkom ), så taga de i allmänhet så liten kännedom deraf, att de icke göra sig reda för dess utvecklingsstadier, hvad den i början hade att betyda; uch af hvad yttre skäl detta ombyties. I sjelfva verket äro hvarken Personlighetspriocipen eller Jemlikhetsbegreppet, som ber Th. påstått hafva kommit i vanrykte genom franska revolutionen (hvilket dock endast vill säga: revolutionens under de sednare årens excesser begångna missbruk af orden zgalite och droits de homme), ingalunda så klyftiga att förstå eller i samhället utföra, allenast Mar ej med flit vill missförstå dem. Personlighetsgrundsatsen, så fattad, som v vi!ja bafva den förstådd, omfattar individernas förhållande till det Hela i staten, ordnadt på rättsgrund och med en åt alia gifven jcmlikhet inför lagen, i stället för den olikhet i rät tigheter såsom menniskor, hvilken genom våld och godtycke blifvit upprättad till vissa kaster och fo!kklassers förmån, men till andras förtryck eller åtminstone förfång. Denna grund: sats af Jemlikbet innebir intet förnekande a! all den personliga olikhet, både i andlig och kroppslig måtto, som eser rum menniskor emellan, till karakter, skickligbet, förmögenhet och dylikt; en olikhet, som måste och bör medföra mycken skiljaktighet för hvars och ens ställning i lifvet. Men den nekar, att denna olikhet skall sträcka sig utöfver sina egna gränsor, sådana dessa ligga i menniskonaturen och i hvarje varelses karaktersbeskaffenhet vid sidan af er annan. Den påstår, att det inom hvarje ) En af doktrivära tyskar högt aktad författsrinna, Mad. Staöl, har dock häröfver i Consi: rations sur les principaux Cvtaemens de la råvolution francaise, offentliggjort tankar, som kun8 haldansanm 28 8 — Hess As