Aftonbladet – 1 oktober 1846, sida 3

sig således böra statuera ett afskräckande exempel och skre? följande lakoniska dekret, som man finner ivfördt i Monitören: Que le citoyen Bothki sot jugå et fusile dans les vingt quatre heutes Kort derpå hade Pietro Botki kommit till Venedig med en stor leverans af spanmål och blef högst bestört då han erfor, att brodren var arresterad. Hen tog kurirbästar och inträffade i Milano unge; I fär samtidigt med kuriren, som medförde dödsdoI men. Förgäfves vände han sig till autoriteterna, men han lyckades ändtligen hos Josephine, öfvergeneralens gemål, utverka att afrättningen uppsköts till dess Bonsparte sjelf, hvars ankomst hvarje stund väntade. inträffade. Då denne kort derpå avlände, anmälde sig Pietro Botki till audiens och fick företräde i närvaro af Junot och en annan adjutant. I sitt feberaktiga, uppretade tillstånd gjorde han, i stället att begära nåd, öfvergeneralen de häftigaste förebråelser, sade bonom, att den fribet fransmännen skänkte, endast bestod i det eländigaste slafveri, men att han haft en bättre tarka om deras rättvisa, som I dock stode långt efter den turkiska. Man dömde hans broder att inom tjugufyra timmar arkebuselras, utan att någon ordentlig ransakning blifvit bållen, utan att han erhållit en passande tid till sitt försvar. Han ville med sitt eget hufvud gå i borgen för brodren, ty han hada i hela sin lifstid Jono: honom såsom en äslig man, och det var omöjligt att han i ett enda ögonblick på så nesligt Isätt kunnat ändra karakter. Hadå undersief före(fallit, så skulle en opartisk undersökning snart visa, ati det var de franska underordnade tjenstemännens, men icke hens broders, förvållande, hvilken, efter hvad han vore öfvertygad, icke begått I något annat fel, än att han öfvertegit ett fack, iom han icke vore fullt vuxen sjelf. Han bad i derföre att själf få se och tala med brodren, då i han snart skulle erfara om han vore skyldig eller :;ej. I förra fallet kunde man skjuta ihjel honom, han ville icke begära någon nåd, utan endast fordra en rättvisa, men enligt bans öfvertygelse vore broåren oskyldig. Bonaparte, högst uppretad af tonen i detta samtal, svarade med största bårdhet: Vötre frere est un canaille, et vous, sans doute, ne valez pas mieux que luin, samt befallde sin adjutant föra Botki ur rummet, hvilket denne skrattande verkställde, ty den arme Pietro, af en I helt liten statur, stort kufvu i och ytterst häftiga, något groteska fesoner, hade visserligen i sitt yttre något komiskt, ehuru han för dåvarande ögonblick var allvarlig nog. Förtviflan och raseri öfver den skymfliga behandlingen intog honom till den grad, att her, utkommen i förmaket, nedföll sanslös på soffsn, då adjutenten stängde dörren efter honom. Han visste icke huru länge ban legat der, men få ban åter kom gig för, tog han sin kappa ech kepp för att gå. Då erinrade hen sig, att han uti käppen hade en dolk. Med kela elden af det orientaliska blod, som kokade i hyrs ådror, drog han u: dolken, dolde den under rocken och gjorde en helig ed att ännu en gång försöka beveka öf, Vergenerelen till eftergift eller åtminstone utverka tillstånd stt se sin broder. Med detta beslut öppnade han på nytt dörren till rummet, der öfvergeneralen ännu befenn sig i ett lifligt samtal med sin adjutant. Denne trädde förvånad tilibaka. Pietro Botki nedkastade sig inför öfvergeneralen, omfamnade hars ksän i get bens hand krempaktigt grep om doiken samt besvor Boneparte vid sin moder l och ellt heligt att få se sin broder, och då öfverI generalen fortfor i sin vägran, vände han sig ännu I på knä till Junot, den han enträget bad öfvertala Bonsparte, emedan en större fara än någon föri modade eliest torde inträffa. Då denne likaledes barskt stötte honom ifrån sig, sprang han upp och ektek ånyo förtvillad på rättvisa samt rusade in I på Bonaperte, som, efter sin vana, stod med hänIgerna på ryggen och ovilkorligt tog ett steg tillbaka mot kaminen, der han stannade otåligt och stampace med foten i golfvet. Botki var just i beräd att iyfta dolken, då Junot fettade honom i vid axlarna för att drega honom tillbaka, och han j Hörde acjutanten bakom sig säga: mais au fond, igåntrsl, pourquoi ne voulez-vous pas accorder au moins å ce pauvre disble la permission de voir son fråre, puisquil ne demande pas zutre chose ?a Eh bien,, utropsåe Bongparte halft ond, helft skrattande, quil aille se faire... lui et son frerte. Quwon lui expedie une permission waler voir le condsmrt et que cette bourlesque comdie finissa enfin.n Utgången rättfärdigage Pietro Botkis förmoden. En ny sträng undersökning, för hvers utverkande Josefina icke var overksam, ådagalade att den äldre Boki var vida miadre skyldig, än man hade förmodat, och slutade med hans frikännande. Men ingen anade den fara, som hotat den ungdomliga bjelte hvars bana skulle skeka verlden, och hvilken fara han undgålt derigenom, att hans omgifning tog saken som det synies endest ifrån den komiska sidan. För öfrigt erfor Bonaparte af Pietro Botkis egen mun berä:telsen härem. Ty då han var i Egypten och Botki fört en stor spanmåstransport till Jaffa, gick hsn utan frukten tiil generalen för att meddela honom nyheter från Europa. Bonsparte kände igen honom och yttrade: Ah, det är ni skälm, som så mycket plågade mig i Milano. Vill ni bändelsevis be mig om något? Nejgeneral, svarade Botki, men ni måste veta hur väl ni gjorde då ni beviljede min begäran. Och nu berättade han med hela den orientaliska likgiltigheten, ett han skulle dödat honom om han icke vunnit rästvise, Boneparte fixerade honom skarpt och yttrade: Mon cher, det hade ni icke vågat.s Men hen var så långt ifrån att låta Botki något ondt vederfaras för denna bekännelse, att han tvartom kort derpå gjorde honom till tolk för armås i Egypten. Et stEEe — En student prålade en gång med sin stora lärdom, som han sade sig hafva inhemtat vid två unpiversiteter. En bonde, som stod en stund och hörde på honom, föll honom slutligen i talet med dessa ord: Jag hade en kalf jag, som diade tvenne kor; men var det ej underligt, att han ändå ej blef annat än en oxe.n — UPPRIGTIG VÄLMENING. Om denna torkan blir ibållande, — sade för nägon tid -sedan en godsegare till sin inspektor — så dör all boska. pen,, — Gud bevara herr kaptenen! — svarade den beskedlige inspektorn.