Aftonbladet – 1 oktober 1846, sida 2

1e ej få fram ett ord. — Mopsen blef räddad ;enom en enda upp-och-ned-på-vändning, men kammarjunkaren var förlorad. Dea våldsamma ansträngningen och en häftig förkyining skaffade bonom en elak bröstfeber, som öfvergick till inflammation i lungorna. Fyra lagar efter insjuknandet uppgaf ban andan. Hans dödsbädd förljufvades icke af något vänligt deltagande; bans plågor mildrades icke af något kärlekens medlidande. En legd sjukvakterska emottog hans sista suck, bans sista komplimang: ,Madamp), s:de han, då hon räckte honom det sista, bittra medikamentet, ni bar en alltför smånätt hand. — Straxt derefter dog ban. Arfvingar från alla väderstreck kommo nu tillsamman för att sk:fia qvariåtenskapen; men den eada rikedomen kammarjunkaren qvarlemnade utgjordes af — Minnen. I hans chiffonier pitiåffedes nemiigen en särskildt låda helgad åt Souvenirer; den var propafull och innehöll: hårlockar af alla tänkbara färger, till ett antal af 63, ett helt berbar um af blommor och sräs, 42 st. fruntimmersringar af guld, silfver samt tagel, några porirälter, några armband, att strumpeband samt en packe kärleksbiljetter, tillsammans vägande omkring 4 skålp. Detta var Kurtisörens vinst af lifvet! — Arfvingarre blefvo högst mis: nöjda och pistodo, att det var oförskämdt att dö, då man icke lemnade annat efter sig än sådant skräpp. Kammarjunkaren Amandus von Liebling, så står der skrifvet på stenen, som höjer sig ötver den graf, der bjelten i denna lilla bejättelse förmultnar; men såsvm tänkespråk skulle Jag via ditrista: