Aftonbladet – 1 oktober 1846, sida 1

Amandus von Liebling vid femtio års ålder. — De intellektuella förmögenheterna hade äfven hos honom blifvit Hoptrumpna och förtorkade, Iksom kärnan i en gammal valnöt. Konseqvent hade ban bibehållit sin karakter ocr följt sin en gårg antagna roll; men tiden hade vuxit ifrån honom. Hen hade i sina blomstringsdagar helt och hållet satt sig fist uti vissa former och manåer, som modet nu för längesedan förindrat. Kammarjunkaren var ea kurtisör ännu i dag, detta och ingenting annat; men han var det på samma vis, som för tjugo år tillbakas Betinken, tjugo års gamla komplimenter! Ack min Gud, de voro bide mögliga och malätna! Dessutom är domen öfver en menniskas tankar, ord och gerningar alllid beroende af de olika åldrarna. Samma egenskaper, som väcka vår högsta förtjusning, då de representeras af ungdomen, kunna vi endast skratta åt, då de upptäckas hos de gamle, och ord, som när de hslka öfver friska purpurlippar kallas ä!skvärda och behagliga, blifva alldeles motsat en, om de yttras med ålderdomsdarrning i 3iösten. I;ynnerbet äro vi nogräknade när frågan gäller kärleken; och huru gerna qvinran än ser en tillbedjare för sina fötter, fordrar hon dock ovilkorligen, att han skall kunna resa sig upp från ett knäall på egen hand. Den femtioirige kurtisören kallades zu en beskedlig, men tråkig narr och stod qvar i salongerna endast som en gammal löjlig antiqvitet, ansedd och värderad ungefär som en kinesisk postlinsgubbe eller en ostindisk nötknäppare. Detta var nu lönen för så lång och trogen tjenst. Otacksamma verld! att förneka hvarje bättre känsla i den