Aftonbladet – 1 oktober 1846, sida 1

gamle kurtisörens bröst vore dock orättvist. Nog fanns der äfven hos honom qvar en eller annan god egenskap, men då der sanna kärlekens gudomliga låga renar och lutirar, eger deremot der falska en helt och hållet motsatt verkan: den endast förbränner. Hela kammarjunkarens :själ låg nu begrafven liksom ett Herculsnum eliter Pompeii, under aska, och ingen ville göra sig besvär att gräfva på djupet och eterforska hvad der kunde finnas. Det var endast en och annan gammal dam, någon qvarlefva, liksom kammarjuakaren, från flydda d2gar. som ännu sympathiserade med den gamle kavaljeren, som fann hans siliskap intressant, och som gladde sig åt hans urmodiga galanteri, lksom kusken glädjer sig åt smällen. Band dessa matronor var friherrinnan de Fleur kammarjunkarens intimaste väninna. 5edan flera år tillbaka hade dessa båda för hvarandra blifvit nästan oumbärliga. De vore barn af samma tid, szmma synd, samma öden Båda hade de hafvit sin lysande period, siza triumfer, ech voro nu båda öfvergifna och förskjutna. Friberrivnan älskade att ännu en gång hafva en man i sitt våld, och kammarjunkaren var förtjust öfver att ännu en gång få utgjuta sina känslor för en Ggvinna, ett lefvande väsen i kjortiar. Friherrinnan tyranni erade, kammarjunkaren var en slaf; det var allt en repetition af:ett gammalt spektakel. De lekte ännu unga och vörö lyckliga deraf. Kammarjunkaren infann sig, på bestämda tider, hos sin herrskarinna. Han var allud lika kompläsant, hon alltid lika nådig; ömsesidigt glömde de gikten och reumatismen. Han var bennej