Aftonbladet – 30 september 1846, sida 3

——LOÅLJJUFHrLUMJUJ EERO EO — een en skare, en gång bedyrade, att han var gräns löst olycklig, derför att han försummat tag upp en näsduk, som bans fästmö tappat p golfvet, så var Constances tålamod slut, och ho: lät kammarjunkaren förstå, att bandet dem e mellan var också ,för evigi upplöst. Detta var nu återigen för den stackars kur tisören en ny förvånande öfverraskning. Efte tre dagars förlofning, tre dagars ytterligare an strängningar alt sälta sig in uti sin nya heä genhet som föstiman — var han ru försktad förkasted och inför verldens ögon belastad mer en korg.... Detta var den fatalaste händelse han någonsin råkat ut för. Han förbannade sitt grymma öde och svor en dyr ed att föl framtiden fly den landtliga oskulden, liksom pesten. Men imedlertid var nu för ögonblicke! bans carriöre bruten. En afdankad fästmar har föga kredit hos det täcka könet, och den som en gång fått en korg, fir den snart af allmänhbeten fylld med åtlöje. Kammoarjuakarer angreps af chagrin och melankoli, gjorde sit all upptänklig möda att inbilla verider, att de var han sjelf, som romperal partietnoch före. tog derefter en utrikes resa, på det man skull hinna glömma hans missöde, inuan han åte på nytt inträdde på sin gamla bana. För att öndtligen gifva ett stut på kammar junkarens historia, tar jag mig nu fribeten at framställa följande scen ur bans lif, ett par tio tal af år sednare än sist omnämnda händelse Enkefriherrinnan Amina de Fleur satt piaf. tonen af en vacker vårdag i sitt förmak. So lens värmande strålar och tre eldbrasor bade