Aftonbladet – 30 september 1846, sida 3

rare, och likväl är det just härpå, som den reela lyckan beror. Constance var hela den första dagen af sin förloning mera än menskligt lycksalig — den andra började hon redan finna sin älskare något enformig och småaktig; men den tredje — 2ck, då föllo alla hennes illusioner förkrossade till jorden. I stället för alt kos sin fästman, sin dyrkade idol finna en svärmande själ, harmonisk med hennes esen, fann hon idel stoft och grus; i stället för eld och lågor, fann hon en täckmantel af ord, vacker nog, men snart utsliten, och derunder — 0, fasa! — ett bjerta så tomt som en förtorkad källa. När bon gat sina känslor luft i de mest poetiska utgjutelser, fick bon till återsvar en trivial kompliment över sina vackra händer; när bon utvecklade sina romentiska ider, talade han om baler och sui er; när hboa gjorde djerfva utflygter i drömmarnes verid, stod han försagd och undrande ännu qvar på jorden... B.ndeln föll från hennes ögon, och :anningen stod uppenbarsd i hela sin torföighet för hennes blickar. Hon hade grym: blivit bedragen och bedragit sig sjelf. Den mer, som hon nyss, förledd af sin egen fantasi och sin obekantskap med verlden, trodde vara sina ungdomsdrömtmars ideal, han var endast en hycklande zutomat, oförmögen tili ivarje djupare känsla och fattig på allt, utora på ord, smicker och galenteri. Derna uppekt var Constances första, bittra erfarerhet af lifvet. Hon kände sig sårad, förolämpad, olycklig, och då kammarjunkaren,; som å sin sida befann sig i en högst genant ställning, ty ban var en makalös kurtisör, men en dålig äl