Aftonbladet – 30 september 1846, sida 1

— På Kongl. teatern gafs i måndags Enleveringen ur BSeraljeny i stället för Tartuffes Urbild,. Före den Mozartska operan gafs för andra gången en enaktspjes, benämnd Fsderskärleken,, en rätt obetydlig pjes, der en grosshandlardotter i Frankrike efter något krångel blir gift med sia fars bokhållare. — De spelande i pjesen — fru Strandberg, hrr Svensson och Sundberg — gjorde hvad de kunde för att gifva sina roller någon dräglighet, och man bör ej lägga dem till bst, alt de ej förmådde förvandla koppar till guld. Dessutom tillhöra roller af den art, som fru Strandberg hade i pjesen, enligt vår tanka ingalunda hennes fack. — Men nog härom. Hvad Enleveringea vidkommer, så ha vi sistlidne vår, då dea för första gängen, sedan många år åter blef synlig här, uttalat vår åsigt rörande detta herrliga mästerverk. Denna gång kom det nog hastigt såsom ersättning för en inhiberad talpjes, utan repetition för tillfället och således älvea utan utsigt pt en värdig exekution, hvilken icke heller erhölls. Man förmärkte genast i början en viss hogplös resiznation hos de utförande, hvilken också ej var öfverflödig i anseende till de många schismer, som förnämligast i första akten yppide sig mellan exekutörerna på scenen och i orkestern. Dessuiom hade de sednare vid flera momenter, kunnat förbålla sig något mera undfallande mot de förra, helst i första duetten, der sångarne efterhöllos nog strängt af orkestegi. De båda sista akterna gingo imedlertid betfdligt bättre, och med utmärkelse böre vi nämna m:li Fundia i heanes båda ariar, br Strandberg i hans andra aria samt i duetten i sista akten, fru Gelhsar i hennes eavatinor samt hr Haglund i hans båda arier. Hr Haglunds aktion behöver ännu mycket färg och nyans, äfvensom hans maskerings kunde tåla vid att bringas i mera öfverensstämmelse med rollen. Vi hoppas att en mera vårdad representation af den förträffliga operan ej måtte utebiifva, hvilken så mycket mindre bör förfelas, som man ej kunde misskänna ganska förtjenstfalla bemödanden hos de utförande, då pjesen gafs sistlidne vår.