Aftonbladet – 29 september 1846, sida 2

Då kammarjunkaren efter den mycket omtalade soiren åter kom hem till sig, var han i ett särdeles upprymdt lynne. Han gick småtrallande af och an öfver golfvet och upprepade derunder åtskilliga fruntimmersnamn, bland hvilka vi serskildt igenkänna Eugenie och Juliette,. Dessa namn utgjorde ett slags motstycke till Don Juans bekanta promemoria. Kammarjunkaren rätade på sig; han var nöjd med sig sjelf, belåten med sin afton, och derpå drog han nattmössan öfver öronen samt gick till sängs, att hvila 1å sina färska lagrar. Snart sof ban lika godt som ett oskyldigt barn. Men det är dock otroligt! — Borde icke hos honom uppstått en tanke på de falska förhoppningar, som han lifvat i kanske hitintills sorgfria bjertan? Borde icke hans samvete blödande erkänt, att ban kanske denna afton kastat det första frö till koketteri i en hitintills ren och oskuldsfull själ? Borde han icke bäfvat för sina meneder, blygts för sina osanningar? Borde icke hemska spökgestalter tillropat honom i sömnen, att han var jemngod med de uslaste förförare, att han var lika brottslig i förhållande till det onda han åstadkommit, som mången af dem, hvilka frambärda sitt Ir i fängelsehvalfven? Borde icke i drömmen föresväfvat honom en samling af alla de sköna de goda, de älskeliga varelser, som han, utar barrahertigbet, utan eftertanka, infört på der väg, der lättsinnet, sveket och hyckleriet skoIningslöst nedstörta sina offer i vidöppna afgrun der? Borde icke dessa vilseförda varelser mar terat honom med sin klagan, sin jemamer, och Ihviskat i hans öra: hvarföre har du gjort os så mycket ondt, oss, som du i stället med god: råd, med upphöjda tänkesätt, med ädla hand lingar så lätt kunnat lifva för sanning och dygd Ihvartill vi voro skapade? Hvarföre hade dr Tbeslutat vår undergåug? Hvad hade vi vä gjort dig för ondt, efter du missunnade 0ss vå