Aftonbladet – 29 september 1846, sida 2

a -.d2 866eF022200888 en dåre. — Du, som åtminstone i din egen inbillning är höjd öfver hvardaglighetens lumpor, vill du ega en kanske skön blomma, måste du först böja dig ner i stoftet för att plocka henne, annars kan du evigt få stå der och längta förgäfves. Har du en gång blomman j din hand, då blir det dig lätt att sedan höja henne upp till dig, och det är äfven din moraliska pligtDet är icke nog att vara ädel man måste äfven vara älskvärd; och kunde narrarne lära de vise att blifva ämabla, då skulle verlden vara sju resor lyckligare! Ur dessa premisser kan man leda sig til grunden för kurtisörens välde, hans lycklig: eröfringar. Kammarjunkaren hade rigtigt upp fattat sin ställning. Han lefde i samma sfer som dessa ständigt dansande, skrattande, pjoll rande unga skönheter; han stod dem sida vit sida, och derföre, endast derföre, var ban de ras hjertan så nära. — Den ädelmodiges upp offringar, den rättsinniges handlingar, den vise läror, den snillrikes ider — det är allt för träffligt; men hvad hör det väl till balernas till kurtisens lilla verld? — Det passar ick d:t, det märks icke för komplimenter, det hör icke för dansmusik. — Hvarje stor och dju tanke skulle här taga bort för mycket af de tid, som blifvit såld åt nöjet. Det äricke till fälle att reflektera öfver lifvets gåta, eller at grubbla öfver odödligbeten, när man måste lag att man blir uppbjuden till alla dansarna, til och med dem som icke blifva af. Verldsupp lysaren kan slå sig ner i en kateder, men biå strumpor äro icke passande på en bal, och der före måste man här rätta sig efter omständig heterna och göra som kammarjunkaren, då har gång efter annan, upprepade sin stereotyperad fleurett om damernas buketter. — Nå väl, de måste så vara. Allting, äfven pratmakaren hs sin tid och sitt rum, — Låtom oss prisa rät I visan!